Gotlands tidning – 30 maj 1861, sida 2

något, som kan gisva vederlag för den oersättliga och 0. återkalleliga förlusten. En sådan person är lika eländig som han är ond. Han är känslolös för hvarje rörelse at vänskap; ban är förlorad för hvarje begrepp af heder; han är förtorkad för hvarje känsla af dygd. I deras klass, som sitta der de bespottare sitta, böre vi innesluta hela slägtet af de otrogna, som missbruka förnuftets eller begagna åtlöjets verktyg för att söka öfverändakasta den Christliga religionen. Anginge frågan endast ett system af spekulativa opinioner, som i sig sjelfva vore af ingen vigt för menniskoslägtets sällhet, skulle det vara obarmhertigt att innefatta dem alla under denna kategori. Men på den Christliga religionen beror ej allenast menniskoslägtets sällhet utan äfven dess dygd. Det är ett otvifvelaktigt faktum, att religionen är den förnämsta driffjäder för dygd hos alla menniskor, och hos nio tiondedelar deraf den enda. Hvarje anfall emot, eller försök att förStöra densamma, måste derföre anses såsom ett anfall eller försök mot det menskliga slägtets lycksalighet och dygd. Om de hedniske silosoferne icke gjorde något försök att öfverändakasta sitt lands falska religion, utan tvärtom gåfvo den sanktionen af sitt exempel, emedan, så dålig den än var, densamma dock hade ett stort inflytande på folkets seder, och dock var bättre än alldeles ingen religion — hvilken skam, hvilket förakt, hvilken vanära borde då icke drabba dem, som bemöda sig om att öfverändakasta en religion, hvilken innehåller de högsta och ädlaste begrepp om Gudomen, och det renaste system af moralen, som någonsin lärdes på jorden! Han är en förrädare mot sitt land; han är en förrädare mot det menskliga slägtet; han är en förrädare mot himlen; en förrädare som missbrukar de natursgåfvor eller talanger, Gud gifvit bonom — missbrukar dem till att föra krig mot Himlen, och till att underminera det system af religion, hvilket af alla ting bäst förmår befordra menniskoslägtets lycksalighet och fullkomlighet. Lycklig derför den menniska, som icke sjelf bar bragt sig i detta syndsulla och beklagansvärda tillstånd — som har bibehållit sin oskuld och trohet midtuti en urartad (2j verld; eller om i någon obevakad stund, han har blifvit förledd till ett oförnuftigt steg, eller öfverväldigad af ett fel, har, genom ett lif af ånger och gudsfruktan, lemnat rik hot för sin svaghet. H—m.