Gotlands tidning – 16 maj 1861, sida 2

Am 5 f33333 Warholms fästning, major Panchn, att låta Herkules, schefsfartyget för expeditionen, obehindradt passera fram, få snart det anlände. Men detta konungens särskilda tillstånd befriade icke fartyget från andra åligganden, det t. er. att dreja bi under fästningens wallar, intilldess det hunnit underrätta kommendanten om fin ankomst och förewisa erforderliga skeppahandlingar. En wacker dag anländer ett örlogsångfarty. Den ryska flaggan tillkännagaf wäl, hwad nation det tillhörde, men alldeles icke, att det war Herkules, som egde rättigs het att inpassera. Kommendanten war sjelf ute på wallarne-. Han war en rigtig soldat, i fin tjenst fort om hufwndet, bes slutsam och kall. Han kände fina pligter — och inskränkte fig till dem. Utöfwer dem wisste han ockjå alltför wäl, att han icke egde någon magt. Hans heder git altid parallelt med hand skyldigheter, och hang uppmärksamhet i bredd med hans answarighet. Jnom armån hade hang namn samma gehör fom ett godt sabelhugg. Artilleribefälbafwaren war då en löjtnant Schneidau, en liflig, rapp och beslutsam ung man, en god artillerist och en god kamrat, omtyckt af truppen, älskad af wåns nerna. Så snart den ryska ångaren befann fig inom det wanliga hållet och ej gjorde tecken att stanna, anropades den, men utan att deråt lemna någon uppmärksamhet. Enligt häfdwunna bruk och wanor nationer emellan innebar fartygets handlingssätt ite blott ett underlåtans de af en pligt, utan äfwen en uppenbar skymf mot den öfwer fästningen swajande flaggan. Panchn strök fina grå mustascher, och Schneidan betragtade honom forskande. Gör er skyldighet, Hr löjtnant, befallte Panchön. Schneidan rigtade sjelf kanonen. Hwarje swensk har godt öga och tager alltid säkert korn, gäller det att skjnta på något, som rör sig under täckmantelen af den ryska flaggan. Det war ett prejskott. Kulan flög tätt akter om fartyget. Men rysfen tycktes ej förstå meningen. Stkofs larne, arbetade och fartyget fortfatte fin kurs. Panchen strök fig ännu en gång om mustascherna, och Schneidau såg ännu en gång upp på honom. Panchen nickade bifall. Fyrl Andra prejskottet sände kulan tätt framför fören. Liksom en haj rullade den i wattenytan och förswann samt hoppade wåg från wåg längre mot land. Men ångaren förblef döf. War det hån, war det förakt? Lika mycket. Jngenting syntes emellertid wilja återföra den till sin Panchen kastade en blick af stolthet utåt sjön. — Några sju tunnor tusan rullade öfwer den gamle fris garens läppar. Schneidaus hjerta klappade af frisk otåliga het. Skulle han wäl en gång i sitt lif få aflossa en kula i skrofwet på ett ryskt krigsskepp? Det war en tanke, som elektriserade honom. Ser löjtnanten bjulfufet? frågade Panchån. Redan obferveradt. Tag sigte på det, löjtnant. Redan gjordt. Låt då gå! RKyrl Skottet dånade, kulan rullade ut, och i samma ögons blick flög hjulhuset på fartyget i spillror. Nu blef det lif och rörelse på däck. Nästa ögonblick sköt en slup ut derifrån, och en officer steg i land. Förd till fommens danten, emottogs han efter omständigheterna. Dfficeraren upplyste, att skeppet war Herkules, som egde tillstånd att passera. Panchn ryckte på axlarne och beklagade, att han ej derom blifwit i wanlig ordning underrättad. En qwart efter sedan besagde officer återwändt oms bord, styrde twänne mindre slupar ut; den ene från Herz kules, den andre från fästningen. J den förra syntes samma ofsicer, som nyss samtalat med kommendanten; i den sednare befann sig Schneidan. Goosar, tilltalade han fina roddare, ni wilja wäl icke låta rysfarne hinna före oss fram till hufwudstaden. Kommen i håg — i ären fioenffar. Nu uppstod också en strid, ite med fula oh krut, men med åror. Swenskarne sjöngo en lustig sjömanswisa, och årorna gingo i tackt. Slupen flög fram öfwer wågorna, och snart nog lemnade de den ryska båten långt bakom fig. Anländ till hufwudstaden, hastade Schneidan genast till grejwe Brahe; men, ehurn sent på aftonen, war grefwen ännu hos konungen. Schneidau wände då fina steg dit oh träffade greven, fom, då han fit weta, hwarom rapporten handlade, genast införde honom till konungen. Konungen åhörde noga hans berättelse. Då Shneis dan fom till tredje skottet, twekade han, huru han skulle bäft lägga fina ord. Nåwäl, afbröt konungen honom otåligt, träffade kulan hjulhuset, träffade den wäl ... V Häfsföämset fessfades. ers majestät