Gotlands tidning – 9 maj 1861, sida 3

Hwarjehanda. — Swarför en Smålänning aldrig kommer till himmelen. OÖrsaken berättas wara den, aft på den tiden, då Sankte Per gick häromkring i werlden och flöfz wade, råkade han en wacker dag på en fmålänning, fom syntes honom en beskedlig och bra karl, hwarföre han ochs få tog honom med fig till himmelen och lemnade honom ett litet ströhemman i sjeljwa paradiset. Smålänningen trifdes här ganska bra en tid bortåt. Det bästa är godt nog. En morgon fit likwäl wår Herre fe den fremmans de gynnaren gå och hänga läpp midt bland lustgårdens liljes och tulpan:vabatter, och han kallade på Sankt Peter. — Hör på, Sankt Peter! hwem är den der, fom går oh fer så hjertans hängjärdig ut midt i min himmels herrlighet? — Det är en smålänning, — swarade Sankt Pehr, — en beskedlig karl, fom jag häromdagen träffade i Etefjö trakten, och som jag förbarmade mig öfwer. — Men han tycktes ite wara wid godt mod; gack och spörj honom hwad det fattael Sankt Pehr gjorde som wår Herre befallt. — Min gode man! fade han til smålänningen, du förefaller mig i dag mäkta melankolisk; säg hwarför är du så sorgbunden? — Ack, wördige Sankt Pehr! swarade smålänningen, — skulle jag inte wara sorgbunden? Det lider till IBers namo marknad och jag har ännu ide plockat några Erös fa (lingon). Då wår Herre of Sankt Peter fik höra dessa fmås länningens ord och fann, att bonden för sitt gamla ABers namo och fina Eröfa gaf hela paradiset på båten, fade han till Sankte Pehr temligen surmulet: — Swad skulle han här och göra, den der? Tag och fläppen till Småland igen. Det skedde få. Och från den stunden wille wår Herz re aldrig mer ens höra talas om smålänningarna. — —— 2 s——