Gotlands tidning – 12 april 1861, sida 3

På den mot tunnkotten wända sidan bör denna list hafz wa inskärningar eller refflor, på det att den wätska, som samlar fig mellan listen och botten, lätt må funna af: rinna. Den lösa botten måste äfwen wara försedd med hål af en ärtas storlek, ett på hwarje qwadrattum. På sidan af kärlet, mellan de båda bottnarne och nära den lösa botten, borras äfwen ett hål, få stort att man ber qwämt utifrån deri fan inslicka en tapp. Det sålunda apterade kärlet ställes, innan moset dithälles, på en fälls ning, så högt att ett annat kärl, en så eller dylikt, jår rum under tappen. Ojwanpå den lösa kotten lägges dessutom ett hwarf grof halm, några tum högt, för att hindra hålen från att täppas af moset. Sedan dessa förberedelser äro widtagna, hälles det med matten förtunnade moset i kärlet, hwarefter tappen öppnas så mycket, att saften i en fin stråle kan utrinna. Allt efter fom massan tjockar, påspädes försigtigt mera watten, utan att moset uppröres. På detta sätt winner mar all i moset befintlig saft. Härigenom undwikes den beswärliga präfmingen af moset, hwilken icke i ett hushåll är lätt att åstadkomma. Wäl är man genom nu föreskrifne method utsatt för den olägenheten att erhålla en wida tunnare saft, än fom ur: fprungligen finnes i hwitbetan; men emellertid får man derwid en renare saft, och den större åtgången af wed och tid fom är förenad med saftens inkokning besparas. Man låter saften nu rinna få länge den smakar föt och har färg. Dot bör man ej låta bedraga fig af den sistnämde, ty ofta år saften få förtunnad, att den knappt lönar mödan att koka och likwäl har den ännu en ganzs ska mörk färg. Man rättar fig då heldre efter smaken. Af återstoden, sedan saften är afrunnen, får man ett godt kreaturofoder. Saften försättes sedermera med swafwelsyra, ungefär 21 lod på hwar tunna hwitbetor om 32 kappar. ESwars welsyran dithälles i en fin stråle under beständig omröring af saften. Sedan detta skett, låter man blandningen få orörd i 12 till 18 timmar, om möjligt i ett något högt kärl, t, ex. en tunna. Genom swafwelsyrans tillsättning afsöndras åtskilliga ämnen i saften, hwilka stanna på kärlets botten, hwarföre försigtighet är af nöden, då fafs ten sedermera aftappas. Den från bottensattsen skiljda wätskan kokas feders mera i en blankskurad foppars eller förtent kittel. Under kokningen ajsöndras ytterligare olösliga beståndsdelar, hwilka till en Del synas fom skum på ytan och med en slef borttagas. Härpå företages swafwelsyrans mättande, J den heta, alltjemt kokande wätskan, flår man med förs sigtighet små portioner af med watten tisl en tunn måls ling utspädd slammad krita, få länge fom någon fråss ning eger rum. På hwart skålp. swafwelsyra fan man beräkna 14 skålp. slammad krita. Efter swafwelsyrans mättande uppkommer ånyo en fällning, hwilken bestär dels af swafwelsyrad kalk eller gips, dels äfwen af kolsyrad falk samt af de Ilerjordås och kiselpartiklar fom finnas i kritan. Egentligen skulle wätskan nu wara neutral, d. w. s. icke mer sur; men emellertid finner man, att den färgar blått lackmuspapper rödt, och att den således är swagt syrlig. För att borttaga denna fifta återstod af syrlighet, tillsättar man kalkwatten ända till def det blåa lackmuspapperet blir oförändradt. Detta kalkwatten tills redes sålunda, att man begjunter en liten portion släckt kalk med matten, omrör allitsammans wäl och låter mass san stå. Den klara wätska, som inom kort synes öfwer den hwita bottensatsen, anwänder man till ofwannämnde ändamål. Ar wåtskan nu tillräckligt mättad, få hälles den i ett passande kärl och lemnas orörd i 24 timmar. Under denna tid hafwa alla de qwarwarande substanserne så aflatt sig eller sjunkit till botten, att man med någon försigtighet fan afhälla största delen af den klara brunfärgade wät: skan. Anjer man det löna mödan att erhålla den saft, som möjligtwis finnes qwar i bottensatsen, fan man gör ra fig en spetsig lärftspåse, upphänga den mellan en pass sande ställning och ösa massan i påsen, då saften afrinner. Den erhållna wätskan kokas nu til behörig tjocklek. Under inkokningen afsöndras beständigt gips, och man gör wäl om man en eller två gånger efter bebof låter denna afsätta fig och derefter afhäller den klara saften. Har dens na sednare redan fått en tjock konsistens, få måste man gå warfamt tillwäga med eldningen under kitteln, på det att saften ide må widbrännas. Det är ej rådligt att oms röra den oupphörligt efter häftigt för att förekomma mid: bränning, emedan jaften då skummar fig, fom alltid är oangenämt. Snarare bör man warsamt omröra och wara försigtig med eldningen, hwarigenom widbränning undwikes. Har saften erhållit samma tjocklek som wanlig sirap, få är den färdig. Dot bör man ej förbise, att den är långt tunnare då den är warm, ån då den är fall. För att derföre få den af samma konsistens fom wanlig sirap, tager man ett prof då och då, fom man låter fallna. Sirapen winner muocket i godhet då den blir några weckor ellet månader gammal. ÄUfwen afsätter sig under def förwarande wanligen ännu några gipekristaller, Ywils ka man orörda låter ligga på botten. . MKaä — — ——— —— — HGandels-Underrättelfser.