Gotlands tidning – 5 april 1861, sida 3

Satans Adress Till Solen. (Örvers. från Eog. och Miltons Paradise Lost). o Du, som, krönt med högsta herrlighet och ära, Stolt skådar fram ifrån ditt envåldsrike såsom En Gud för denna nya verld, och för hvars blickar All himlens stjernor ödmjukt sänka sina hufvun! Till dig jag adresserar mig, men ej med vänlig stämma, Och nämner dig vid namn, o sol, för att dig säga Hur högt, hur innerligt jag hatar dina strålar, Som endast lifligt återföra i mitt minne Det höga, sälla tillstånd, ofvan alla sferer, IIvari jag fordom mig befann, till dess i högmod Och ondskfull ärelystnad jag i himlen höjde Mot himlens makalöse Kong upprorets fana, Och Han mig och de mina vrok i afgrund neder. Ack hvarför denna fana höja! — Han förtjente Ej sådan vedergällning af mig, Han, som skapte Mig till den höga värdighet jag fick åtnjuta, Och med sin godhet icke förebrådde någon. Ej heller var Hans tjenst för sträng och svår — hur kunde Väl visas Honom mindre tjenst än pris och dyrkan, Hvad vedergällning lättare än Honom tacka? Ack hur tillbörligt! — Likväl all Hans myckna godhet Misslyckades hos mig, och verkade blott ondska; Så högt upplyftad, jag ej underkastning tålte, Och tänkte att om än ett steg jag vore högre, Jag vore högst, och kunde ögonblickligt gälda Oändlig tacksamhets omäteliga skulder, För mig så tunga att erkänna och betala, Glömsk utaf allt hvad jag af Honom ännu mottog, Och kunde ej begripa att ett tacksamt sinne Ej samkar skuld på sig då det sin skuld medgifver; Att det på en och samma gång som det betalar Iråkad skuld, och från densamma fullt befrias. Och hvilka svåra bördor då för mig att bära? O! hade blott med magtfullt öde Han mig anvist En lägre ängels plats, jag ännu lycklig stode, Och gränslöst hopp ej skulle gränslöst högmod danat. Men hvarför ej? En annan, lika stor och mägtig, Ju kunde hafva åtrått — hafva konspirerat Och mig, ehuru ringa, till sitt anhang dragit! Men andra magter, lika stora, icke föllo, Men stodo faste mot all skakning inoch utom, Beväpnade mot frestelsernas hela skara. Fick jag ock samma fria vilja och förmåga Att stå? Jag fick: hvem eller hvad att då anklaga Om icke himlens fria, oförskyllda kärlek, Till alla lika full och ymnig delad ? Förbannad då Hans kärlek, sedan hat och kärlek Allenast lika evigt ve till mig utdela! Å nej! förbannad sjelf, sen, mot Hans goda vilja, Din egen fria vilja valt hvad den så rättvist, Så utan hopp om någon ändring nu får ångra!