Gotlands tidning – 22 mars 1861, sida 3

ej säga något ondt om mig i min fråntraro; han går således öppet och ärligt til wäga; Han låter tankarne, utan omswep gå ifrån vjertat, och derföre met jag unges färligen, hwad skada han fan göra mig, och jag är äts wen då i tillfälle att funna förswara mig, eller att upp: Iyfa honom om hans misstag. Baktalaren har deremot hwarken lust eller mod till en sådan Handling, har ej mod att tala ondt till, men om dig; hans ord äro söta i din närwaro; men knappt wänder du ryggen till förrän det wijar fig att sockermund har gift i grund. — Just denna brist på ärlighet, denna twetalighet, denna salskhet wisar hwad förtalet är för andas barn. Det är tvdlis gen en dotter af lögnen, och derföre är det ej underligt, att bon fan frambringa ett litet helwete på jorden. Jngen är fullkomlig. Hwar och en bar fina fel, och baftalaren ej minst. Sjelf är han brun fom tjära, och derföre sätter han fin glädje uti att göra fin oftyls diga nästa Äjwart fom bect. Dennes få swaga sidor göras till få många och flora, och blijwa snart slörre för hwar och en giftig sqwallertunga, fom de råka ut för. Lögnen utsprider fina frön, och dumheten trälar fom en ore för att få dem att wära. Detta liknar äfven ett inösrad; ju längre det går, ju större blir det.