Gotlands tidning – 15 mars 1861, sida 3

Sad han, tänder fig upp i min Hog. På fin snäcka få god Steg han arla ombord, Styret tog i fin sjöwanda hand, Och med traft och med mod Tog han fofan åt nord; Ty dit åt låg hans Fädernesland. AAt gick utan förtret, Som en dans öfwer måg Under dag och skymmande natt; v en mägtig magnet t dock kärlek och hog Och de båda wid sipret sig satt. Under färden han qwad Om fin mafa få fär, Om def; hem och def fredliga hamn; Snart — få fade han glad — Snart hos edet jag är Oh får sluta Er utt min famn. Ljuft är hoppet ändå Sör ett längtande bröst, Fast det ofta bedragit mig har — Denna Werlden är så — Men ändå dill min tröst Låt mig himmel, så hoppet ha qwar. 2. Snäckan hoppade yr Under skämt, under glam På det böljande, ödsliga haf. Redan Nidingens fyr Utt fjerran stack fram OM år seglaren kosrittning gaf. Säkert glad och förnöjd Forens stjernor han såg, Efter dem han sin kosa ock tog; Jngen skildrar den fröjd, Som bronn klar i hans hog, När mot hemmet han wåände fin bog. Ja, ju närmre han fom Emot hemlandets kust, Hoppet skönare blef i hans bröst; Ren han famnade om, J fin tanke förtjust, Alltat hemmet utgjorde hans tröst. Men den lurande Ran Utur Sfagern dök upp Och med afund på seglaren fer ; — På den böljande ban Efter honom hon lopp Att i djupet få dra honom ner. Nu det börjas en frid Utan hwila och rast Strid på bölja om (if och om död; Men fitt fivre dot mid Djeriwe seglarn stod fost Och sin panna åt fienden böd. Fåtänat ute på haf — Ropte Ran — är din dust, Då jag gångar mot seglaren båld; Jag will bädda hans graf På den klippiga kust Der jag ta honom skall i mitt måld. Sagdt, — och segel och rår Uti strcken hon slet Och ur kosan hon seglaren dref; Gnäckan redlös nu går — Hwart2 — Ej någon det wet, Att sorlisa på wågsköljda ref. 3. Samtalet mellan Kapten och Styrman. Kapten Sig — hur tycks dig mår färd 7Bå det stormande haf Utan store och segel och rår? Snart derinne i fjärd Zror jag bäddas wår graf; ZTA0 min graf nu mig anar sag går. Styrman Herr Kapten säg ej få Afa hopp båda twå 2A3i ju ha, att bli frälsta ut nåd; Qåt of hoppas derpå! Kapten Nej, få kommer ej ske, Du blir frätft, men jag finner min död; Men til makan min kär Sita helsningen bär Från mut trogna och ärliga bröst! Till Guds himmel sitt hopp Henne bjud lofta opp Od från himlen hemte fig Lröft! Knapt det ordet han sagt Förrän stormen med makt Snäckan hårt emot klipporna slog — Och på stormande haf Hann Kaptenen fin graf: — Der han lefwat och werkat han dog. Ånnu mafa — nyf brud, Der du wäntande står Pi din D, med ett klappande bröst; När det sorgliga bud Du af Stormannen får, Himlen gijwe dig styrka och tröst! 4. Ån sjöng stormen fin fång 2Litd mar böljotnas gång, Bland dem Siormannen tämpande samm,