jalist, rojalisterne, en hemlig jakobin. Han log åt båda benamningarne och gjorde sin pligt. Några dagar derefter anlände en regeringskommissarie till departementet, hvilken man ef lätt begripliga skäl, visade den största uppmärksamhet och de utmärktaste hedersbevisningar. Alla trängde sig ikring honom; hvar och en sökte att göra sig bemärkt. Bland dessa felades det icke personer som sökte att inställa sig genom insidiösa anmärkningar emot den redlige Streich och hans tvetydiga republikanimm. En gång, i ett stort sällskap, der mången eldig toast tömdes för verldens fribet, för folkens rätt, för republikens seger o. s. v. vände sig kommissarien till Streich: obet förundrar mig blotta, sade han, vatt konungarne ännu våga att strida emot oss. De påskynda ju derigenom endast sin egen undergång. Revolutionen gör sin rund kring jorden. Hvad hoppas dessa menniskor? Inbilla de sig att besegra den stora nationen ooh med vapenmakt återinsätta Bourbonerna? — De dårarne! — Förr skulle hela Europa gå under. — Hvad tror ni, medborgare? Kan en förnuftig menniska tro att någonsin mera en thron uppreses i Frankrike? Hvisserligen osannolikt; men det är dock ganska möjligt la lvad för slag? ganska möjligt? röt kommissarien med dundrande röst, så att hela sällskapet förstummades. Den som tviflar på frihetens bestånd, har aldrig älskat henne. Det smärtar mig att en af de yppersta embetsmännen hyser sådana tänkesätt. Huru kan ni ursäkta detta? Ursäkta ?e svarade Streich med lugn, det är ganska MONS (rori-)