Gotlands tidning – 11 januari 1861, sida 2

barn. Då sade jag: det är ganska möjligt, blef fornuftig och beredd på allte. Gud vare lofvade, sade Fredik, vatt intetdera har inträsfate. Likamycket, min son, likamycket; men det var ju ganska möjligt. Sedan jag nu vant mig vid mitt ordspåk, anser jag hvarje angenäm stund såsom en himmelsk gåfva, utan att likväl anse den för varaktig. Icke heller öfverraskar mig någon olycka, ty jag är beredd derpå och vet att den är öfvergående, samt att den slutligen upphör. — Allting är ganska möjligt. Derföre önskade jag att du måtte tillegna dig denna min ide; men den måste genom ett beständigt upprepande införlifva sig i hela ditt väsende, blifva en del af ditt jag, eljest gagnar den till intet och du förblifver karakterslosd. vvVi menniskore, fortfor statsrådet, oledas vid alla våra både vigtiga och mindre vigtiga handlingar af en ögonblicklig, oss sjelfva ofta nästan omedveten id. Derföre äro: våra handlingar en flyktig produkt af ögonblicket och omständigheterna, och det ofta till den grad, att man icke en gång kan göra sig reda för, hvarföre man i det afgörande ögonblicket handlade så och icke annorlunda. Den okunnige tror på gudomliga eller demoniska ingifvelserYtterst få äro de, som kunna veta huru de under andra förhållanden skulle hafva handlat. De kunna det icke, ty vid ödets slag äro de flesta icke mäktiga sig sjelfva, utan likasom bedösvade, berusade, emedan de äro i saknad af sinnesstyrka, den högsta lefnadsvishetens fixa ide, kristligt sinne, förakt för det jordiska, åskådningen af det evigt sanna, det evigt goda. — För att nu tillegna sig allt sådant, måste man välja ett enkelt medel, en krycka, hvarvid själen måste stödja sig — något öfver allt användbart valspråk. Om detta också då och då icke