Gotlands tidning – 4 januari 1861, sida 3

stort arf efter en i Batavia afliden farbroder. Penningarne skulle, efter förutgången legitimation, lyftas i Amsterdam. Jag var salig, icke för penningarnes utan för Philipines skull. Just nu anhöll en ung vacker man, en grefve och gunstling till dåvarande regenten, om hennes hand, hon gäckade honom och bortkysste mina små, svartsjuka bekymmer. Hon uppfordade mig att hos föräldrarna anhålla om hennes hand, detta var naturligtvis ett svårt arbete för mig, likväl gjorde jag anstalt dertill. Äfven skulle jag till Amsterdam, för arfvets skull. Detta föreföll mig alldeles omöjligt, dels emedan jag icke trodde mig, utan fara för mitt lif, kunna vara så länge skiljd från Philipine, dels emedan hon sjelf var emot min personliga afresa, dels ock emedan den unge grefven förekom mig alltför farlig att lemna fri terräng. Vi blefvo slutligen eniga, — Schneemåller reste i mitt ställe, försedd med alla erforderliga dokumentera. vNi hara, inföll Fredrik, voldrig förut nämnt ett ord till mig om denne er väns. Det är sannta, svarade statsrådet, voch detta förklaras af sig sjelst. Dagar och veckor förslöt; min vän och fullmäktige skref aldrig; jag bestormade honom med bref, men fåfängt. Slutligen föll jag på den tanken att han möjligen vore sjuk, kanske farligt sjuk. Vänskapen öfvervann kärleken, jag reste till Amsterdam. — Philipine var otröstlig öfver min afresa, hon sjönk vanmäktig i modrens armar då jag lemnade henne. Under hela resan frågade jag efter Schneemäller, jag fann hans namn antecknadt på alla stationer. — Jag anlände ändtligen till Amsterdam; Schneemöller hade varit der. (Forts.)