Gotlands tidning – 21 december 1860, sida 2

Och under klarnade bimlens hwalf Han undrade, der af köld han skalf, Swar Jesu sljerna månd wara. DÅ — wild, blodlosten, af hunger tärd, Kom örnens ulf på fin mördarfärd. Hans tofblick spanade barnet snart, Han störtade sig mot det med fart; — Men stilla, undrande, from i håg, Mot Jesu stjernor den lille sågj — Och alfwen hejdade språnget. Och endast Han, fom i natten fer På ödemarkernas fasor ner; Han, fom lät hungriga lejon få Som lamm mid Daniels fot också; Han ensam wet hwad i denna stund Slöt till den blodiga ulfwens mund; Och Han war den lilles harnesk. Men gossens moder wid brasans sken Förgäfwes sökte fin älskling ren. Hon kom, af sin ångest jagad ut; Hon fann sitt älskade barn till slut: Då stod den hotande ulfwen trygg, DOrötlig, tätt mid den lilles rygg, Och gossen log emot stjernan. OM modern ryckte sitt barn til fig Och prisade Gud få innerlig: Förwisst den qwällen är helig nämnd, När öknens ulf år till mildhet ståmd. Du arma, hungrande gäst! Du må Mitt enda slagtade lamm dock få För Herrens röst i ditt hjerta! Z. Topelius.