Gotlands tidning – 21 december 1860, sida 2

Odemarkens Jul. På mon derborta är hemskt i qwäll: Kring ljungen sweper sig winterns fäll, Der hwirflar bister en snötung storm, Och drifworna byta ständigt form, PYå flera mil är ej wåg, ej spår; En ensam wandrare, winden går; Hans fjät kan dock ingen märka. Js ligger fast öfwer bråddjup sjö, På isen tornar fig famnshög snö, På stranden ensliga furan står Och skakar sitt toswiga mötka hår; Den rytande winden far fördt Och flår fin giriga blo deri Och strör def barr uti rymden. Hwems är det klagande skri på mon, Den genomträngande dystra ton? År det förwillade barnets gråt? Cn förjande moders klagolåt? Nej, öknens irrande ulf det är; Han söker byte, han blod begär; Han hungrar, han od) hans ungar. Tått wid den ensliga skogssjöns mil På fattigdom oc) på fromhet rik Står låg en keja, och på dess häll En brasa sprakar i juleqwäll. spå halmen leta de tära små, Och modersögon se huldt derpå; Dit fråda wisst oc Guds englar. Ty aftonwarden är slutad nyss Med fadersböa och med moderokyss, Och grånad farfar med stämma blid Ur bibeln läser om julens frid: Hur Jesusbarnet i denna natt Wardt födt; hur englarna sjöngo gladt Oh Bethlehems stjerna lyfte. Det lossnade liten pilt uppå; Det blef så warmt i hans hjerta då. Han såg genom rutan stjernans blick, Han tyst betagen ur flugan gick,