Gotlands tidning – 14 december 1860, sida 3

—— —— ————— Hwarjehanda. — Victor Emanuels lefnadswanor och jagtäfwentyr. J neapolitanska bladet Jndpenden te finner man följande porträtt öfwer konungen ar Sardis nien jemte ett af hang jagtäfwentyr; båda flutna ur A: lexander Dumas penna: Victot Emanuel är en man om 40 år, öppenbjertig, trefast, start, måttlig, ifrig jägare. I bergmwandringar kan han mäta fig med den wigasle bergsbo. Då ban ej går på jagt, är ban wanligen uppe före solen. Han äter föga om morgonen; bons frukost beftår ej af annat än ett fiyde fläfp eller ost på ett bröd, fåfom brufet är bland allmogen. Wid middagen deremot har han stark matlust, och åter mocket, men utan att iafttaga den riugaste etifett, utan hof, utan kammarherrar. Om söndagarne är allmän mottagning på slottet, då hwar och en lemnas inträde. Om någon önskar få enskild audiens, få anmäler han fin önskan i bref till konungen, och audiensen bewiljas. Konungen bryter sjelf odla fina bref. En dag träffade han under jagten en bende, hwilken då han såg honom med fin dubbelbössa nedlägga två rapphöns, gick till honom och fade: Ni skjuter mål ni. — Jnte få illo, ide fannt, swarade konungen. — Nt skulle wäl funna befria mig från en räf fom äter upp mina höns. — ÅJag begär ingenting bättre. — Om ni det gör, få skall jag ge er twå mut te (1 neapolitanskt mynt 2 27 öre). Må göra! fade tonungen. — Topp! swarade bonden. — Rå wål, i morgon tommer jag hit med min bössa, och då skall ni bli af med er räf. — Ge mig handen på det! — Konungen tog bonden t handen, och fom tillbaka dagen dervå med fina hundar, samt sköt räfwen. Nu har ni förlorat era twå mutte. — Be här äro de! fade bonden. Konungen tog dem, lät dem klinga i fin band, och fade: De här äro de förjta penningar jag någonsin wunnit7, samt tillade: Det är ett nöje att emottaga wal förtjenta penningar. Morgonen derpå gaf han 1 utbyte emot de twenne mutte en klädning, ett halsband od) ett par örhängen åt bondens hustruJngen fan wara mera tillgänglig än konung Victor Emanuel. Han går ut enfam till fots, oc begagnar då han besörer teatern allmänna ingången. En dag åck dörrwakterskan mid Anvennesteatern fe en herre fom blåste cigarröt i näsan på hennes katt, fom tagit plats i ett hörn. Pon skyndar fram för att hjelpa fin favorit, fattar rökaren i armen, och igenkånnet konungen. — Då romerska hofwet efter Siccardilagens uts färdande protesterade emot presters och lekmäns jemlikhet inför lagen, förblef konungen obewetlig, och ingenting förmådde ändra hang beslut. Härwid är att märka att han mid detta tillfälle hade emot fig ice blott romerska bofwet, utan derjemte alla katolska makter, adeln, landets presterskap och sjelswa den kungliga familjen. Jag har genomrest hela Italien, trån Alpernas fot ända till Adriatiska hafwet; i Genua, I Turin, i Milano, i Berona, i Benedig har jag frågat alla perfoner, med hwilka jag siåret förbindelse; alla ba swarat mig: Man fan i Ftalsen träffa en lita hederlig man fom kungen, men ingen bederligare. Detta svnes mig wara det wackraste loford man fan gifwa en fonung!