En sidoblick på LCandtbushålningsd: Sällskaperna. Man måste erkånna, att landthushållningssällskaperna från en ringa början utwecklat fig till en stat i staten — en wälgörande makt, hwars upplysningar lika tads samt begäras och mottagas af både folk och regering, fom def förslager wälwilligt understödjas, i mån af tillgångar och tillfällen. Deras röst för de intressen, de representera, eger med ett ord lyan att åtnjuta ett allmänt förtroende. Men i den män sällskaperna wunnit i förtroende och inflytande, wäxa anspråken på deras werksamhet. Werksamheten fan ske på många fått, och alla goda medel, eller få många fom möjligt böra anwändas, men framför allt böra ide förbises medel (få widt de ligga inom wederbörlig werkningöffer), hwilka knappast fordra några nya kostnader, utan såsom redan befintliga frön endast behöfwa utsås för att utweckla fig och bära fruk: ter af fig sjelfwa — wi mena ett bättre, ett ändamåls ligare anwändande af tiden i folkskolorna. Ett uttaladt ord af landthushållningssållskaperna i denna wigtiga angelägenhet skulle icke wara förspilldt, och måntro icke ett utlåtande i detta ämne ligger inom sällskapernas intresse och befogenhet? Långtifrån att wilja förneka nödwändigheten af reflis giös uppfostran, anse mi tvertom, att en fedligtsreligidd grund är ett wilkor, utan hwilket en nation råkar iförs fall, i upplösning. Men lika långtifrån funna wi ers känna, att f. n. i folkskolorna bibringas en religiös npps fostran, för såwidt denna utgöres af katekesläsning, och beklaga, att största delen af skolans tid — åtminstone i landsförsamlingarne — anwändas till en pinsam, ofrukt: bärande läsning, sem samtidigt dödar håg för låsning i allmänhet och fallenhet att tänka och att begripa hwad man läser. Det är glädjande, att äfwen många bland kyrkans till oh med högsta embetsmän i warma ordalag talat för ändring. Skulle hushållningssällskaperna icke anse ntom fina gränfor att räcka saken en hjelpsam hand, tors de den långsamt mognande öfwertvgelsens wäg förfors tas, den nödwändiga reformen sålunda winna i tid, och återwerkan på sällskapernas mera direkta intressen så mycket förr inträffa. -— Sammanlagda summan af den illa anwända delen af den korta och derföre få mycket dyrbarare tid, den mindre bemedlade befolkningens barn få egna åt skolan, är oerhördt stor: nationalförlusten i förhållande dertill. Skulle hushållningefäflffaperna dessutom kunna egna skolan någon mera specieluppmärksamhet, funnes der ett widt fält för werksamhet. Det finnes för exempel en mängd skadliga nationalegendomligheter (med dragning åt kosmopolitiom eller apathi, indifferentism) hwilka genom utfästade pris för goda skolböcker eller folkskrifter till pre: mier skulle funna motarbetad. Om man t. er. jemför en swensk oh en norrman, få wet den förre ingens ting sämre än fig och fitt land: den sednare twärts om. En engelsman är stolt öfwer sitt land och eger förs troende för äfwen def gammaldagsinstitutioner och iw: underligheter. Nationens ära är frangmannend lifeprinz cip o. s. w. Ifrån de högre till de lägre klasserna hos of deremot tänker och handlar man ännu i allmänhet unges får fom lefde man ett tillswidare lif eller blott för tills fället. Det påminner om en ur gamla goda förhåflans den bringad adel, fom icke ännu kunnat frigöra sig från en wemodig, förlamande hågkomst af stora minnen, och fom icke finner fig wäl wid, i dess tycke, småartade göros mål. Det är icke owanligt, att tjenstemän på de olika banorna tyda, att deras lif är förfeladt, och bedyrar hwar för sig, att hans barn icke skola beträda samma bana, utan er annan embetebana — mångasc blickar ha dock under de sedna re årtiondena blifwit öppna för det praf: tiska lifwets långtifrån småartade eder menniskan omwäre diga göromål —, en handlande är icke belåten med sitt vite genus, fabrikören afundas andra, och nästan hwar och en arbetare tror sig icke träffat det rätta. — J folfskolan skulle djupt inplantas arbetets ära, huru hwarje menniska — hwarje nyttig menniska — på ett eller anz nat sätt är och måste wara en arbetare. Widare borde framhållas fäderneslandets många wälsignelser och dess mål att sträfwa till. Och likasom det är wälgörande inom militären att bibringa de olika slagen af bewäpnade hwart för sig förtroende för det wapen han tillhör, wore godt, om tillgång funnes att till premier eller wid afgang ö