Gotlands tidning – 30 november 1860, sida 2

Om landswägarna wid Wisby. Så goda landswägar som i allmänhet Gotland eger, och så berömwärdt som wederbörande Länsmän, hwar och en i sitt distrikt, numera tyckes täfla om, att söka åftads komma wägarnes ordentliga widmakthållande, är det likwäl med den största förvåning, fom man finner hurn liknöjdhet och en bristande tillsyn tillåter att stadens egna wägstycken äro och förblifwa år efter år de sämst unders hällna samt slarfwigt och illa broade. Jfynnerhet år det just i närheten af inkörsportarne till staden, som wägarne äro öfwer all beskrifning usla. Orsaken dertill är mycket lätt insedd; dock finner man ännu icke något spår af att wederbörande myndighet ens tänker på att låta afhjelpa denna swåra olägenhet. Det första angelägna wid en wäg är otwifwelaktigt att få den torr, och dertill behöfs wes naturligtwis dikning för wattnets afledande; men wid ingen af stadens portar finnes diken anbragta, hwarföre också all fyra och nederbörd stadnar midt i mågen. Der nu wägen är backig, såsom mid Norderport, strömmar wattnet i åtskilliga riktmingar och bortförer allt det lättare gruset eller ören, lemnande qwar de tyngre stenarne, hwars igenom också Norderbacke, efter den första starka neders börd fom inträffar sedan wägbdroningen är werbställd, eller om wårtiden, är den mest halsbrytande och wådliga förs wäg. Midt i wägen finnas då en mängd flingrande djus pa fåror, fom wattnet utskurit, och emellan och uti defa ligga stora stenar, hwilka den wägfarande ite med bästa wilja fan undwika; hwarföre det också är med en pins fam känsla, fom den resande begifwer fig utför nåmnde backe, wid tanken på den tortyr Han self måste undergå samt owissheten om hästar och åkdon oskadde skola beftå profwet på den wådliga färden. Lyckligen och wälbehållen inkommen i staden känner han sig wisserligen bättre till mods; men nog uttrycker han på något sätt fin föruns dran och missbelåtenhet öfwer wägens nsla skick; ja, kanske han till och med tycker, att stadsboarne borde hafwa hang Länsman att förrätta wågjyn mid fladen. Jcke mycket bättre är förhållandet utanför Dfterport. Der är wål ide någon dacke, men få hotas man få mycket mer med att fastna midt på wågen i den djupa dyn, då wattnet derstädes allsicke Har något aflopp, utan måste tära sig ned i jorden, derwid djupa hålor bildas, som, osynliga för den wägfarande, utgöra werkliga giller för hästbenen och wagnshjulen. — Wid Söderport skulle troligtwis wara likadant som wid Österport, om icke hafswindarne förhjelpte wederbörande att här fortare gös ra wägen torr; men få företer gatan innanför söderport i def ställe ett få mycket märkligare prof på, huru foms nunalefwineriet fan på sätt och wis winna en flagg häfd; ty troligtwis finnes ingen stadsbo, fom fan påmine na fig, att någonsin, om höften eller wåren, hafwa nås gorlunda drägligt kunnat för smuts till fots passera ges nom söderport. Detta förhållande hörer wäl ide alldes les till ämnet för denna uppsats; men det ligger detta få nära, att mi icke funna underlåta att fästa mederbös randes uppmärksamhet äfwen derpå, och: uti decet occasione, heter det. Wi känne icke innehållet af det kontrakt, fom är afs slutadt med entreprenören för wägarnes underhåll mid flas den, men förunderligt synes det wara att han ide anbee falles, att genom erforderlig dikning torrlägga desamma, liksom icke heller grusningen tilljes att den werkställes äns damålsenligt d. w. s. att wägen göres kullrig, få att den blir högre i midten, hwarigenom wattnet låttare afrins ner. Erfarenheten har ju tydligen wisat, att grusnins gen, på det fått fom den hittills blifwit werkställd, ide förslår att göra wägen fast; hwarföre skall man då äflas att försöka någonting så omöjligt. Stadens wägstycken, som borde wara en föresyn af ordning och utgöra ett erempel på nyttan af att hafwa goda och torra wågar, gifwa nu deremot allmogen skälet att anse fig alltför strängt behandlad mid handhafwande af författningarne om wägs hållningen, då det angår wägarne på landet.