Gotlands tidning – 8 november 1860, sida 3

Straxt i dagbräckningen d. 1 Aug. lättade vi nnder en frisk, med några lätta regnbyar förenad Monsoon och höll nordvardt upp, mot den i VSV.-lig riktning sedan fortlöpande Prins af Wales Kanal. Ifrån vår ankarplats kunde vi äfven hafva styrt rätt SV.-ligt för akEdecavourStraita, som äfven leder klart ut, men i sednare tiden, hafva der midt i farvattnet upptäckts så farliga grund, att den ofvannämnde kanalen ansågs bäst. Straxt tätt söder om Nya Guinea utsträcka sig oöfverskådliga korallref och söder om dessa: öarne Jervis, Mulgrave, Bank och Hawkesbury. Emellan dessa öar och Prins af Wales ö, ligga 5 stora, nästan parallelt i VSV.-lig riktning sig sträckande korallref och emellan dessa utgjuter sig åt Indiska Oceanens hafsvik, Arafära-Sjön kallad, den vattenmassa, som från Stilla Oceanen öfverfarit Corall-Hafvet, och är det tydligt att med en sträng blåsande ostlig Monsoon, i samma riktning som strömmen, den sednare skall vara onsenligt stark. Dessa nyssnämnda 5 ref bilda alltså 6 kanaler, neml.: Bank, Bramble, Yule, Simpson, Dayman och Prins af Wales Kanalen. Den sistnämnda, som var den renaste, begagnades äfven af oss. Med toppade märssegel och storbramseglet på, styrde vi ut genom denna kanal och sågo der på östra ref-udden om styrbord, lemningarne efter ett stort Amerikanskt skepp och på Ipili lilla klippref om bagbord, bjulhusfragmenter från en ångbåt. Under 3 timmar var ingenting annat att akta oss för, än den s. k. Larpent-banken om bagbord. Prins af Wales ö började sjunka i vattnet akterut, då vi på ett stenkast-håll svängde om Booby-ön och ankrade under dess lä-sida. Och här var nu den sista lilla ö, som räknas till Torres-Strait. Klockan var 12 om middagen då vi ankrade. : Efter intagen middag, utsattes slupen och bemannades. Alla laddade gevär medtogos jemte något vatten och en säck bröd hvilket var allt af proviant vi kunde undvara. Capten, underbefälet och den svenska delen af besättningen voro de som landstego på denna ö, hvarom så mycket blifvit ordadt och skrifvet. För flera år tillbaka hade en Öfverste Monsom i Ostindiska Companiets tjenst, uti en af de största och af naturen danade hålorna på denna ö, nedlagt en stor bok för hvarje sjöfarandes anteckningar, som lyckligt passerat derigenom. Det tycktes sedermera blifva en gemensam öfverenskommelse, att den, som lyckligt passerat Torres-Strait, inlade i den s. k. Posthålan, det slags proviant eller vatten han utan afsaknad kunde undvara, äfvensom dit aflemnade de bref han torde behöfva skrifva för en eller annan orsak. Det var således ej utan en viss nyfikenhet, vi rodde mot denna lilla obebodda Ö, der blott sjöfågel och kakadoror hade sitt tillhåll. Landningen var svår och tråkig, i anseende till lågt vatten. Ebben hade nyss slutat gå. Med någon svårighet bringades brödsäcken i land och nu styrde vi vår kosa åt den s. k. Posthålan, der redan på afstånd synen af gamla fat, tunnor etc. med afsprungna jernband, mötte våra blickar. En vedervärdig stank från ruttet, salt kött, mötte oss vid inträdet i hålan. Främst i hålan stod ett upp och nedvändt vattenfat, öfvertäckt med en svartmålad pressenning, hvarpå i hvit färg var ditpräntadt orden Post-Office. Jag såg Capten insticka sin hand genom en liten öppning, nedtill på fatet och istället för Öfverste Monsoms bok, (som troligen blifvit stulen) utdraga en vanlig s. k. segelpåse, der inga bref funnos, men väl några anteckningar från förut passerade fartyg. Ja! dagen före oss hade en brigg passerat och ilandbringat 2 fat kött, 2 fat fläsk, 4 fat vatten och en låda medecinalier, allt välvilligt af Australiska Gouvernementet ditsändt, för att naturligtvis vara till tjenst för förolyckade skeppsbesättningar, som upphinna Booby-ön, att der uppehålla lifvet, och i hålan på ön kunna invänta nästa ankommande fartyg. Några gamla kläder vittnade för öfrigt om att menskliga varelser funnits der. Medan Capten skref några rader för att inlägga i Postfatet, gingo vi och ströfvade kring på ön och afskjöto alla våra laddade gevär på de flygfä, som vankades. En timme derefter, voro vi ombord, — Serangens pipa gick vid ankarets lättande, — skeppets segelmassa med bram-, öfveroch underläsegel på begge sidor, utbredde sig i rymden, belyst af den brännande solen, — dess 10 kanoner, uppställda på hytten, aflossades med karteschladdningar, såsom en afskedshälsning till Booby-ön och Torres-Strait, — och med nio-falldiga hurrarop, beledsagade vi denna hälsning, sedan vi numera lugnt kunde plöja vår väg utåt Indiska Oceanen. SLUT. Hwarjehanda. — Herr Doktor, ni furerar alltför långsamt — fade en patient knotande till fin läkare — allt hwad ni ordinerar