Gotlands tidning – 1 november 1860, sida 3

Om Sälllskapslifwet. (Ur Tioskrift för Litteratur, af Bergstedt.) Det finnes få länder der menniskan till utseendet umgås få mycket, i werkligheten få litet, fom i Swerige. Att äta, dricka och gäspa tillsammans falla wi umgäns ge: att mötas i liwets wärf, att umwexla öfwertygelser och samwerka i handling är något, som litet bekymrar of. Derför umgås man hos oss endast efter förnämlis gast med likar, och ingenstädes, utan måhända i Franks rike, äro de serskilda klasserna få strängt afspärrade ifrån hwarandra. Wärt språk med dess qwäfwande barbari i tilltalsformer, bewisar detta tillräcklgt. Snitten på kläder och benämningen bättre foll och sämre folk och det lösa begrepp om bertjtapåklaf fom för ingen del är identisk med hwad wi jörstå under medelklaf, är en demarkationslinea, omkring hwilken wi utfäkta en god del af de strider, fom på andra Håll gälla werkliga politiska rättigheter. Se hwilka stora barn, för hwilka tillträdet till den s. k. sällskapowerlden är ett wara eller icke wara! Men inom denna helgedom är wäl der barnss ligheten mindre? Hwem yttrar der öfwertygeljer eller röjer intrefen för lifwets och mensklighetens djupare frås gor? Der glammar man på fin höjd litet ytligt om konst och poesi, eller hwad fom bär detta namn. Det tyocks fom sällskapsdrägten klämde tillsammans ett menniz skobröst, och blott pafa för dem, fom ställa fig på pre senterbrickan, göra wackra attituder och wexla smicker ech beundran, såsom den enda kuranta byteswara. Och detta skuggspel af förgångna tiders ridderlighet roar det oss att uprföra, just under det att menskliga samhället brakar i sina jogningar. Medan andra länder kämpa för sina högsta intressen, svnes man hos oss ej hafwa annan glädje ån att sätta fig ned för att ära och dricka och sta upp för att Iefa. O nej! detta umgänge roar ingen mera, men formen är en gudom, wanan en makt, fördomen en helig lag. Nej, det roar ingen att spela docka, i hwars bröst ett menskligt hjerta klappar. Det roar ej en gång qwinz nan, fast hon är maskeradens grannaste docka, just fom i hedendomen den brokigaste ögonfägnaden för mannens lust. Eder hafwa de alldrig fett en ädel qwinnas fins der glöda af harm och wederwilja wid det fadda smicker, den artiga lumpenhet, hwarmed hennes beundrare för stunden i sin egoiom tro sig ha rätt att trampa hennes menniskowärde under sina fötter? Eller hwilken sann qwinna sätter narrdrottningens lumpna ära framför äran att wara hel menniska och medborgarinna? Men hon kan ej trotsa modet, som för öfrigt har den förtjensten att hugswala en kornerad egenkärlek. Denna behandling af qwinnan, enligt hwilken hon är sol och måne, blomma, näktergal, gazell, — allt annat utom menniska, — den är en bland frukterna af wår estetiska bildning. Man tror kanske att den ingenting inwerkar på politiken; man bedrar fig. Det är qwinnan fom förbinder samhällets innersta jogningar, det är qwinnan fom gör mannen till medborgare, — — — — —