Hår torde wi få afbryta berättelsen för att med några ord åskådliggöra detta fiske, sådant det bedrifwes wid Gotländska kusten. Med fina för rodd egentligen afjedda båtar, gå kult boerna ut 3 a 4 mil till sjös. Hwarje båt har till bes sätming 3 å 4 man och medbar från 25 till 30 flröms mingsgarn. Sedan garnen äro utsatta förtöjes båten medelst ett tåg wid drifiwet, fom hela massan af de uts fatta garnen kallas. Nu följer båten efter garnen och är, hwad kosan angår, helt och hållet beroende af dem, då garnen dragas wanligen af strömmen. Är ström och wind lika, kan man under natten drifwa en eller flera mil, allt efter bådas styrka. Kommer få storm om näts terna, hwilket om höften icke är sällsynt, få äfwentyrar man att, om winden är från land, drifwa till sjös. Ar winden åter pålandig få är faran stor wid angörande af Tand. Wisserligen uppföras de nätter, då fiska re äro ute, små fyrar wid sisklägena; men då stormen är få swår att dessa ej funna hållas wid magt, eller regntjocka inträfz far, så att de ej kunna synas, är det ofta som ingenting winnes dermed. Träffar man få wid landningen på utffju? tande ref fan lätteligen olycka hända. Också är det wäl att icke flera olyckor inträffa, än de, fom beklagligen likwäl ske. Föga behagligt är det emellertid att på sådant sätt ans förtro sitt lif ät de små båtarna och, i oc) med detfamma åt slumpen. Jcke heller får man wara nogräknad om att bli wåt eller förkyld. At sådant fiske egnade fig L. och dertill fordras mod, det måste man medgifwa; men jådant egde han, Då ingen annan wågade sig ut af fruktan för storm, såg man L. blott med en man till fig gå ut. Han war dot, bred wid sin djerfhet, alltid försigtig. Men han fåg fällan faran; han litade kanske för mycket på egna krafter och egen förmåga, och medwetandet häraf hänförde honom måhända. Wi ha nu följt mannen i hand lyckad dagar; men nu blir skildringen dyster. Den 3 i denna månad kl. 4 e. m. stod L. tillika med öfriga kustboer, fom tillhörde denna strand, mid fift: läget tätt söderom Klintehamn. Lujten syntes hotande; tunga swarta moln från wester jagade fram öfver him: lahwaljwet; storm tycktes wara i annalkande. Man bes flöt ajstå från att gå ut den afton. Redan hade L. til: lika med de öfrige inhängt fina garn i bodarna, då man ebserverade en båt gå till sjös från ett norr om Klinte beläget fiskeläge. Att någon wågade fig ut och L. skulle bli iland war emot wanligheten; det stred också emot L:s karaktär fom, i medwetande af fin egen kraft, alltid war, då fwår rare förhållande war å bane, den förfte ute och den filte att bli iland. Han frågade åtskilliga om de wille gå med honom ut, men alla nekade, utom Husbonden Jacob Olsson Swarfware, — en djerf och drift ig karl det också, — fom förklarade fig antaga tillbudet. J ett nu woro deha modiga karlar i ordning och begäfwo fig af, ätföljda af de i landwarandes warma wälönskningar. — Man såg på Klinte hamn den lilla båten snabbt ila ut på hafwet — ut mot det mörka molnet i wester. Det syntes få dystert detta moln, det såg ut fom hade det döden i fin mörka bädd. På natten hörde man stormens milda mafter fösfläps ta; uti Lindbohms och Jacob Olssons hus wakade makars na. Den förstnämndes hustru och 2:ne af hennes små barn, ilade i nattens mörker till stranden, de fyrade den få länge fom möjligt, under hopp att funna leda de utes warande. Hwarje windstöt fom nedslog från det mörka molnet war en uppmaning för dem att tänka på sina älfelingar derute, hwilka brottades med faran. De uppläns de innerliga böner till Gud att himmelens englar skulle ledsaga de käre. Kanske blandades dessa böner med dödöropen från de kämpande männen inför Alljaderns tron! Den 4:e på morgonen wäntade mafarna, darrande af owisshetens ångest, att få höra något från fina män. Bud utsändes långs kusterna nordwardt, det återkom snart såsom dödobud. Lindbohmo båt och bådas fiskegarn war ilandslagen wid Gnijwärds fiskeläge i Tofta, nära 2 mil Norr om Klinte. Olyckan war skedd. Gotland hade 2 familjeräs der mindre och 2 enfor och 10 faderlöja barn mer. De liflöja kropparna upphittades senare på dagen, ilandflags na wid stranden. Att dömma af förhållandena och af de upplysningar man kunnat inhämta, hade dessa djerfwe män upptagit alla fina garn; de hade bergat fig ute i hafwet med fin lilla båt och kommit ända intill landet, — säkert bade de glädt fig åt att efter några ögonblick wara undan fås ran. Men bår wid ett ref kalladt Haken? — der bal wet förut ffördat flere offer —, lurade döden i de hemska landbrotten; wågorna gå höga och faran är mycet stor här. Det slörsta mod och alla menskliga krafter uträtta intet kinot dessa natureno wilda makter, som här herrska i all sin storhet, och gäcka eller till intetgöra alla ansträngningar. De båda männens dödskamp hade emellertid warit swår, man såg det på de sönderslagna liken. J Lindbohms hydda wäntade makan sin make och de 6 små barnen sin far. Han den alltid glade och gode fadren — som offrade ända till lifwet för att skaffa de älskade bröd —, fom aftonen förut frisk och lvcklig lemnat de fina —, inbars nu ett stelnadt och wanstäldt Lik. Det ta war mera än makan kunde uthärda, hon neddignade nssäs wid den dödes sida. De imå barnen sprungo ut,