(Jnsändt) Prof af belefwenhet. För en tid sedan war ett större sällskap af damer och herrar församladt. Några bland dem anmodade en ung dam, som hade utmärkt god röst, sjöug mycket bra och spelade piano, ati roa sällskapet med litet musik. Hon wägrade länge, yttrande därwid, att hennes musik war alltför Elen, för att funna skånka sällskapet någon njut: ning och ersätta samtalsnöjet. Men då nästan alla de öfriga förenade sina böner med deras, satte hon sig till pianot och började sjunga Annas muntra och lifliga aria ur Friskytten: Ty en ynglings friska kinder m. m. Nej fe nu kommer du åter med gamla Friskytten, ros pade en närstående wäninna, fjung något annat, söta du. — Sådana fyndiga wifor borde alldrig få fjuns ga8, hwiskade halfhögt en dam, fom syntes wara öfwer trettiotalet och på hwars gudsnådliga min det syntes, att bon war en läserska. Nå min heliga Mamsell, yttrade en Herre, fom hört hwiskningen, — fra wi bedja wår sångerska sjunga en af Zions sånger eler någon annan af wåra andliga wisor? — de torde fmafa båttree. (Skratt af de kringstående) Kanfke skall jag,, — ytts rade sångerskan, — fjunga Wattensnymfernad fång ur Oberon7? (börjar). Nej lila du, menade en annan