Gotlands tidning – 11 oktober 1860, sida 3

Kroglifwet. (Ur Sreiftendomsliftoet i mår tid; af Amalia von Braun). Lyssna, om du uthärdar, wid en krogdörr. Hu! hwilket hemskt skrål och sårl af hesa, rytande, skrikande, wrålande röster. Hwilka wederstyggliga sånger till fförs lefnadens och dryckenskapens lof uppstiga ej genom roflis aa strupar från förpestade hjertans hemska afgrundsdjup. Dock, höra är ej nog. Du måste se för at: rätt kunna behjerta det menskliga eländet. Stig då in, på en gång ödmjukt och trosfrimodigt född på Jesu löfte: Si jag hafwer gifwet eder magt att trampa på ormar och fors pioner och öfwer all fiendens kraft; och eder skall intet warda ffadandes (Luc. 10: 19). Se hwilka rödblå, gulbleka, uppblåsta eller förtärda, unga, medelåldriga och gamla menniskogestalter gå, stå, ragla, ligga och fitta ef waggande derinne i den qwäfwande finkelångan. Wid ett stort rankigt bord, öfwersköljdt af hwarjehanda stinkande fluida, sitta en hop spelare med krogens bönböcker, korten, i hand, och utkasta med hwarje fort, under hemska falfz wor af rått, förtwifladt skratt, ffoct millioner orena andar. Midt på golfwet få några ynglingar med wans sinniga åtbörder och hoppa och gnida med armarna på en knölpåk, uppbjudande med de plumpaste uttryck till dans efter violen, under det far och fon, pojkar och gubbar, tjenare och husbönder, bröder, fränder och granzs nar med bränwinoflaskan i hand, i winklar och wrår we relwis flå och omfamna, kringspotta och fyfa, tacka och förbanna hwarandra. Jcke sannt, en ryslig tafla? Men fe, rysligast är dock hufwudfiguren på densamma. Mer dusna der, krognästets, de wilda orgiernas prestinna, fre denserskan hos mör krets furste, fom med fådan antidhriftz lig ifwer går omkring med dwalakalken, lockar, frestar, bjuder, beder och nödgar sina gäster, att i afgrundsdrycken smaka och se huru ljuflig afgrundsdjefwulen är. Der sitta några ynglingar med händerna på sina werkande pannor, frammumlande dofwa förbannelser öfwer kroglif, bränwin och bränwinsbrännare och skjuta med afsky ifrån fig de ånyo ifyllda glasen. Men, seende några filfwera mynt ännu glimma i deras fickor, försäkrar hon med djefwulskt leende, att några klunkar till skola fullkomligt bota dem, och släpper ej fina olyckliga patienter förr än de, följande hennes froppås och själsmördande ordinatios ner, nedfalla blåswarta och sanolösa i en sömn, kanske den ewiga dödens. — Från dessa offer går hon till fpes larne, uppeggar de winnande att dugtigt fpendera, och de förlorande, att söka fin tröst i glas på glas. Några swära och förbanna fig på, att de ide hafwa något wars fen att fpendera eller sjeljwa dricka på. Men heran ropar : pant! pant! pekande på klockor, urkedjor, rotar, mössor och stöflar m. m., och går ej ifrån bordet förr än bäde winster och förluster krupit ner i hennes kista och kjortelsäck. Och de ända intill bara kroppen utblottade spelarne störta ursinniga ut, ragla hem till sina arma hustrur och barn, fom med hugg och flag underrättad, att weckopenningen samt kläderna äro Borta, skulden föra ökad och — hungersnöden, brottet, stupstocken, eller Iifz tidofängelse i perspektiv. AAAAnng3n3k33.—