Gotlands tidning – 4 oktober 1860, sida 3

uppskjutna. Om Allmogens upplysning. (Forts. fr. N:o 39) Den fom afsåger fig kånnedomen om icke blott hwad fom i den werldsdel, hwari han lefwer tilldrager sig, utan äfwen om det allra wigtigaste som händer och sker i hans fädernesland, i hans län eller kommun, den som icke frågar efter sina rättigheter, ej för sig sjelf gör sig reda för fina skyldigheter, blifwer. enligt sakernas ords ning, ett werktyg i andras händer. Han blir offer för dem som äro bättre underrättade än han. Detta är okunnighetens och enfaldens wanliga öde. Af en sådan person kan man icke heller wänta mycket godt, men så mycket mera ondt, emedan han är alldeles främmande för så många mensklighetens intressen, hwilka han just genom främlingsskapet drifwes att motwerka, ware sig genom öppen fiendtlighet eller slö och likgiltig underkastelse. Antingen blifwer han en machin eller en wilde i fams hället. Det påståendet är nemligen icke wågadt, att flörs sia delen af det onda fom sker, sker af okunnighet, oh att regeln är att menniskorna göra det goda om de werk: ligen weta hwad fom är godt och gifwer ett godt refuls tat, men undantaget att de göra motfatfen. Men der hufwudsakligen blott kroppens styrka och härdighet af ett tungt arbete tages i anspråk och själens werksamhet endast till det aldra nödtorftigaste anwändes, der kan icke reflektionen utbildas och winna styrka, ty hjernans utbildning likasom kroppens fordrar fin gymnas stit, fin öfning och härdning, ja fin diet. Om man nu begär, om samhällets wäl fordrar att få måns ga fom möjligt af samhällets medlemmar skola wara werks liga medborgare och medborgarinnor, få måfte man göra något för att de må funna blifwa det. Man måste ins draga dem inom de menskliga intressenas krets, bereda des rad finnen på en mångsidigare och mera omfattande werks samhet och göra dem answariga för fig och samhället i samma mån man gifwer dem bättre upplysning och flör: re frihet. Det torde ite alls wara nödigt att här wederlägga de gamla inkasten, att bildningen föder anspråk och läs: ningen drager tid från arbetet, ty ingen lärer wäl numes ra fönefa, att bildningen erfordrar låsning och att den bildades arbete werkligen har ett större wärde och större anwändbarhet än den ekunniges, och följaktligen större ans språk på lön. Om icke detta wore förhållandet, se wi icke något skäl hwarföre icke de obildade skulle ha rätt att dela lika wilkor med de bildade, hwilka just äro de fom hyst farhågor för anspråken hos de lägre stående. Ju längre man kommer i civilisation, ju mindre wärde mås ste det lägre arbetet erhålla, ty detta arbete öfwerflyttas så småningom till machinerna, hwarigenom anspråken på det menskliga arbetet stiga. Man måste göra något för att funna motswara dessa anspråk, hwilka stegras med hwarje dag wi framlefwa. Den fom specielt i tidningslektyren fer sa mhällswådor och deraf frukta samhållsbandens upplögning, hafwa wi just icke heller mycket att påminna, då wi gå att tala för allmogens förseende med den periodiska pressens alster. Tiden är werkligen kommen, då många samhällsband måste upplösas, sådana band, hwilka strypa samhället i stället att nyttigt reglera dess werksamhet. Att skrämma med det rö: da spöket har numera förlorat en ftor del af fin werkan. Lika litet fom wi wilja obetingadt förswara någon makt eller något intressee hwad de må kallas, ämna wi obetingadt förswara tidningepressen, och wi tro att denna kunde såsom mycket annat wara lättre ån den är och bereda fig en båttre och inflytelserikare ståndpunkt; men några ord måste wi likwäl säga dem, hwilka underskatta presjens nytta och endast tala om dess brister. Man bes gär mycket af pressen då man af densamma fordrar grundlig sakkunskap i alla de ämnen hwilka man will och fordrar att få se der behandlade; för att kunna prestera detta, skulle hon behöfwa något motswarigt till hela den förwaltande och wetenskapliga embetåmannazcorpå, hwars handlingar man äskar att hon skall följa och granska; och hwarifrån skulle dessa ressurser komma? Så mycket man ock klandrar tidningspressens ytlighet, är det likwäl