Vid LARS JOHAN GARDELLS Graf Den 18 Sept. 1860. I griftens djup, på bädd af idel blommor, Vi stoftet gömt af faderliga vännen, Och höga vignings-orden öfver honom Lyst hvilans frid, odödlighetens fröjd. Och samma toner, som så ofta festligt Kring honom ljödo, när i vänners ring Han stod så blid i sina silfverlockar, Med ynglings-eld uti det rika hjertat — På samma toners språk utur vår själ Till honom sväfve nu ett varmt farväl, En tack för hvad bland oss han ädelt stiftat, För föredömet, som åt oss han skänkt, Af fyllda pligter, för allt godt han gjort och tänkt! O, det är stoftet endast, som är griftadt. I hjertats djup, på bädd af idel blommor, Bland hulda minnen och välsignelser, Vi gömt hans namn, att lefva der i kärlek. Sjelf lefver han i höga rymders ljus, Dit stadigt tanken stod från jordens grus; Och hvarje gåta, här ej löst han fick — Nu står den skönt förklarad för hans blick. Hell honom, som från arbetsdagens qväll, Från ljufligt samqväm i sitt glada tjäll Gick in till hvila, och hvars nästa dag Bröt in odödligt skön — hans Sällhets dag! Så plötsligt döden (sömnens broder) kom, Och vände vänligt lifvets timglas om. Och dödens budskap ingen fasa bär, När hjertat vet, hvar rätta Hemmet är; När jordens gäst till grafvens tysta ro Har vägledts utaf Kärlek, Hopp och Tro. c. 1. Bn.