Gotlands tidning – 6 september 1860, sida 3

timme löpte hon en sådan sart, att hon riktigt syntes tränga sjön ihop till en hög framför sig; och vattnet strömmade öfver blindråen, som det skulle hafva gjort öfver en damm. Mot dagbräckningen minskades stormen något och hon begynnte just att gå mera lätt framåt, hjelpt af segelmassan, då Styrman Klot beslutade att icke lemna henne något uppskof, och förlitande på vindens aftagande efter soluppgången, befallte oss göra klart för underläsegel. Detta var ett förskräckligt segel och fångade vind nog för en Hukare-Galeas att ligga bi för en vecka. Det var redan klart, bommen upptoppad, föroch aktergajar riggade och den öfriga besättningen uppkallad att räcka fallen; likväl fortfor stormen lika hård, så att vi höllo på nära en timme att sätta seglet; uthalaren sprang då vi satte det och var nära att rappa ut ur bommen. Men icke förr blef seglet satt förrän skeppet ryckte till, som det alldrig förr gjordt och begynnte styra så vildt som en hök. Rorsmännerna begynte pusta vid arbetet och rodret måste läggas beständigt hårdt upp och bårdt ned. Lägg dertill, att stormen ej minskades sedan det dagades, emedan solen gick upp i moln. En häftig stöt kastade mannen, som stod i lovardt vid rodret, ned mot däcket och mot sidan. Styrman sprang till rodret, och sedan mannen åter fått fotfäste, högg tak i spakarne och knyckte upp ratten just i tid att bindra henne från att komma i vinden, då nära halfva läseglet gick under vatten, och då hon girade till, stod bommen upp i 45 graders vinkel. Hon hade onekligen mera segel än hon kunde tåla; likväl var det fåfängt att bärga det — inhalaren var ej stork nog; och man funderade just på att kapa den då en annan svår gir till vinden förorsakade att vattnet tog gajarne, och backspiran kom in med ett brak mot underriggen. Uthalareblocket hade gifvit med sig