Gotlands tidning – 6 september 1860, sida 2

gen. Det var just så mycket som hon kunde väl föra, och med en hög sjö från aktern, behöfdes nu också två man vid rodret att styra henne. Hon vräkte skummet från sina bogar; yret flög så långt akterut, som till gångvägen. Hon gjorde en förskräcklig fart; likväl höll allting. Borgbrassar blefvo uppsatte och styfhalta; taljor uppsatta som bakstag och hvarje sak öfversågs att vara stark och i god ordning. Capten vandrade på däck med hastiga steg, seende upp på seglen och derifrån tilllovardt; Styrman stod i vandringen, gnuggande sina händer och talande högt till skeppet: — allurrah, gamla bytta! Gotlands-flickorna ha fått fast i bogserandana, — och dylikt; och vi stodo på skansen, seende efter huru det bekom rundhulten, och gissande till farten hon gjorde, då Capten ropade: — Styrman Klot, sätt till öfverläsegel; hvad som hon inte akan föra, så må det springas. Styrman öfvervägde ett ögonblick; men han ville icke låta någon vara före sig i dristighet. Han sprang fram. — aHurrah. pojkar! Sätt ut öfverläsegelsspiran; jag skall skickagodset upp till era! Vi äntrade upp, langade ned en göling, med hvilken vi halade upp godset, skuro in fall och skot, utskjöt bommen och fastgjorde den samt sände ned underläsegels yttre fall som borgbrass. Det var en ljus, stjernklar natt, kall och blåsande; men hvar och en arbetade villigt. Några, liksom öfvervägde hvad Capten tog sig för, men ingen sade ett ord. Vi hade sytt ett nytt öfverläsegel med ett ref i, — en sak sällan brukad och som sjömännen hafva till en god del förlöjligat, sägande: odå det är på tiden att resva ett öfverläsegel, är det äfven tid att taga det ins. Väntande på ett godt tillfälle, sträcktes fallet och råen hissades vackert upp till blocket; men då Styrman ryckte ut bekajaren och vi började att hala förskotet, skakades