Gotlands tidning – 6 september 1860, sida 2

man, då Capten hindrade honom och sade att solket skulle blifva uttröttadt om de uppkallades så ofta; emedan vår vakt var uppsatt, kunde seglet likasåväl fastgöras af oss. I följd deraf äntrade vi ut på råen, och alldrig kan jag glömma detta arbete. Den äldsta sjöman på vakten sa då han kom ned: ajag skall alldrig glömma storråen; adet var det värsta jag utstått. Skämt är skämt; men natt fastgöra ena halfvan af ett storsegel, vid Cap Horn, under storm, är ej bättre än mandråps. Slutligen fingo vi en gång klart solsken, det första på många veckor; och snart derefter fingo vi sigte af land, — Staten Island. Emedan en stark SVestlig vind nu började blåsa, beslöt Capten att gå innanför Falklands Öarne. I ett ögonblick gick nyheten genom Skeppet att Capten höll af, med hennes näsa rätt på Atlantiska Ocean och Cape Horn akterom. Dot sar ett ögonblick af entusiasm. Gläadjen verkade på hvar och en; till och med de två sjuka kommo upp att gifva en hand med i fallen. Vinden var nu rätt SV, blåsande en storm, i hvilken ett fartyg bidevind ej skulle hafva kunnat föra mera än bottenrefvadt stormärssegel; men som vi gingo fördevind, kunde vi föra segel. I följd deraf blef folket sändt till väders, och ett ref utstucket ur märsseglen samt refvad fock satt. Då vi inkommo tillbaka från märsseglen med alle man vid fallen, stämde vi upp Cheerily mena, med en Chorus, som skulle hafva hörts halsvägs till Staten lsland. Under hennes ökade segel började skeppet löpa hårdt genom vattnet. Likväl tålde hon det väl; och Capten sjöng ut från halfdäck: aStick ut ett ref till ur förmärsseglet och sträck upp!4 Två man sprungo till våders; de frusna stickbultarne och refsejsingarne blefvo lossade, fallen sträckta och seglen ökade duk i stormen. Alle man förblefvo på däck att afvakta effekten af segelöknin