Gotlands tidning – 30 augusti 1860, sida 3

nattens lopp rusade jag upp, besluten att gå upp på däck; men tystnaden, som tillkännagaf att der var intet att göra, och medvetandet att jag skulle svårt skada mig sjelf för ingenting, höll mig tillbaka. Det var icke lätt att sofva, liggande som jag med mitt hufvud mot bogen, skulle det hafva blifvit krossadt af första isberg, som träffade skeppet. Det var första gången som jag var sjuk sedan jag lemnade Sverige och det var den värsta stund som det kunde hafva inträffat. Jag var nästan villig att bära Egyptens alla plågor för resten af resan, om jag hade kunnat blifva frisk och stark blott för denna enda natt. Likväl var det en förskräcklig natt för kamraterna på däck. En vakt på 18 timmar, med väta och köld, och beständig ängslan, nästan uttröttade dem; och då de kommo ned kl. 9 till frukost, föllo de flesta i sömn på deras kistor och några af dem voro så stela, att de kunde med svårighet sätta sig. Att blifva sjuk i en skans är i sanning svårt; detär det värsta hundhf, synnerligen i dåligt väder. Skansen tätt tillsluten för att uthålla vatten och kallluft, — vakten antingen på däck eller till kojs, — ingen att tala med, — det svaga skenet från en enda lampa svängande fram och åter från däcksbjelken och så dunkel att man knappt kan se, ännu mindre läsa vid den, — vattnet droppande från däcksbjelkar och stöttor och nerrinnande längs sidorna, — se der den bedröfliga lott, som drabbar den sjuke ombord i ett kofferdi-fartyg; skansen våt och mörk och trumpen och belamrad med kistor och våta kläder, gör det värre att sitta uppe, än att ligga i kojen. Lyckligtvis behöfde jag ej någons hjelp, och ingen medicin; och om jag hade behöft hjelp, vet jag ej hvar jag skulle hafva funnit den. Våra kofferdi-fartyg hasva alltid liten besättning, och om någon blir sjuk, kan ingen man undvaras för att sköta honom. (Forts.)