Gotlands tidning – 23 augusti 1860, sida 3

måste verkställas. — — Min son, min son, sådana ord ville jag icke höra i din mun. Aldrig tryckte jag Cornetten med mera värme till mitt bröst än jag nu omfamnar hussaren. Jag känner — allt. Jag vet, att du önskar att jag i anseende till detta ämne iakttager tystnad .. derför tiger jag ock. — — Tack, min mor! —— Du ångrar icke ditt handlingsätt? — — Jag har samvetsfrid, en icke ringa gåfva, för hvilken jag hembär den aldrahögste min tacksägelse. Jag tackar honom äfven, som ingifvit konungen den vackra tacke, att till lifvet benåda de brottslige. Endast öfverste Hästesko misster lifvet. Öfverste M. är förvisad till ön S:t Bartholomei och hans maka och barn lära följa honom. I sin moders boning, och ensliga kammare, höll han mer än en gång en allvarlig ransakning med sitt eget hjerta. Visserligen hade döden varit honom en vällust i jemförelse med det straff, som under namn af benådning, blifvit honom ålagdt. Men i sina egna Ögon, inför sitt samvetes domstol, var han icke förnedrad och bar han sitt hufvud lika upprätt. En dag då han satt försjunken i sina betraktelser mottog han ett från Finland med svart lack forsegladt bref ... med darrande hand bröt han detsamma, men vid anblicken af den ljusa lock det inneslöt, gled det till golfvet. Slutligen tillkampade han sig nog sinnesstyrka, sör att läsa den skrifrelse vi här återgifva: vÅÄdle, unge man! Icke dignande, men ödmjukt böjande mig under korsets bördor kommer jag från min dotters, mitt enda barns graf. Sjelf har jag jordfäst hennes fallna hydda, och under denna sorgliga akt, var det mig, liksom om jag från höjden förnummit en visshet om hennes lycksalighet. (Slut nästa gång)