Gotlands tidning – 23 augusti 1860, sida 2

Lindau började: Innan jag lemnar ert oförgatliga hem, har jag en bekännelse, att aflägga inför er. När Herran sände mig sårad till er boning, var jag obekant med den känsla, som man kallar: kärlek. Här har jag blifvit förtrolig med dess qval, ty dess fröjder anser jag mig ej ämnad att någonsin förnimma, om ej .. om ej .. jag är fattig ... men detta är icke enda hindret. Återvänd till mitt fädernesland ställes jag troligen under krigsrätt för en förbrytelse, som jag i en annans ställe, åtagit mig. Under dylika förhållanden förbjuder mig hedern, att öppna mitt bjerta för er dotter. Men skulle jag bli benådad, som jag knappast vågar hoppas . . blir jag då mottagen, om jag nästa sommar besöker Salmis prestgård. — — Välkommen ädle yngling! Det öfriga bestämmer Gudt —— En sjerdedels timme senare, bjöd han fader och dotter farväl. — — Möjligt — sade han, när han fattade flickans hand — möjligt, att vi ännu en gång träffas i tiden. . troligast dock, att nästa möte blir i en annan verld. —— Hon bortvände sitt bleka, gråtande ansigte. —— Farväl, lef vält — återtog han, förande båda hennes händer, mot sitt hjerta och sina läppar. Hoppet — en sats gammal som tiden — är det sista, som lemnar menniskan. Denna ofta så bedragliga gestalt, slöt sig äfven intill honom, erinrando honom om hans tapperhet och ärofulla blessyr. Egde han, icke så i den ena, som andra, en säker underpant af sin konungs nåd och obegränsade förlåtelse ? 9. En Octoberqväll 1790, satt i sitt ensliga tjall Lindaus moder. Trupperna bade återvändt till sina hemorter, men Philip återvände icke till henne. Ett bref hade hon erhållit, men dess innehåll var