Gotlands tidning – 23 augusti 1860, sida 2

na sublima handling, ingisvit mig. — — Detta för mig smickrande loford, är oförtjent. Hvad Jag gjort, har icke varit för er skull. Sanningen bjuder mig, att säga fru Öfverstinnan, att om jag varit i Cederpalms ställe, hade hvarken edra rörande böner eller tårar inverkat på mitt slenhjerta. — — Jag vet det .. men kände jag mig ega ett oafvisligt behof, att innan ni lemnade denna trakt, personligen till er frambära den försäkran, att om jag ej med tilllörsigt hoppats, att mitt besök i min makes fängelse, skulle blifva oupptäckt, hade intet i verlden sörmått mig, att handla, som jag nu beklagligtvis gjort. Skulle ni för min skull, förlora lif... — Ordet slocknade på hennes läppar. —— Hvad mer, dö skola vi alla? Att döden, som nyss på stridsföltet tycktes vara mig så nära, varit önskansvärdast, erkänner jag ... men äfven öfver denna besvikna förhoppning, försmår jag att qvida. — — Annu flera ord utbyttes, och de sista voro: Ni intresserar er för mig, ni önskar böra huru mina öden vidare utveckla sig .. önska ej det ... låt mig vara död för alla ... Gifve Gud, att jag snart blefve det, i verkligheten och finge hvila här — der tvenne af mina barn slumra sött. — — Vordnadsfullt kyssande hennes hand, svarade han: Mitt hjerta blöder vid åtanken af ert lidande. Må det icke ökas genom hågkomsten af mitt öde. Intet är slump. Tror ni icke, att Herran ledde och leder mig, dit jag gick, och dit jag går. Hon tyckte sig höra ett sakta buller, och fruktande, att blifva öfverraskad steg hon obemärkt öfver stenmuren. — — Från kyrkogården begaf sig Lindau tillbaka till prestgården och direkte till Millers studerkammare. Denne var sysselsatt med sin predikan till nästkommande söndag. Genast uppstigande räckte prestmannen honom handen.