Gotlands tidning – 16 augusti 1860, sida 3

Den fattiga Enslingen eller lek och allwar. (Med anledning af wåra nöjen, talaser, baler, m. m.) Man säger, att Swerige är ett fattigt land; men sannerligen fe mi i wåra dagar rätt litet af bart-brödet och traforna, och föga märka wi stundom af den armes jemmerlåt eler lifwets tunga allwar under det mi wälfödda och glada göra wåra lustwandringar, söretaga wåra lustresor och på alt sätt fira wåta lustläger, oerhördt muntra wid glasens tlang, sprarande luhteldar och skallande fanfarer. Det fattiga och förr få allwarsamma och tarfliga Swenska folket tyckes nu nästan lägga hela fin styrka i glitter och lustbarheter, hwaruti hufwudsladen då werkligen åtmtastone prunkar såsom Landets oomtwistade hufwudstad. Der godar man fig nu på särskildta delikatess-källare, smörjer sig med tryffel, gåslefwers-pastejer, kalkon, cliquott och andra läckerheter från alla werldens hörn, och wid hwarje lifwets skifte eller högre tjenstebyte wälkomnar man eller tager afsked från wänner och mördade förmän med ståtliga gästabud, antingen på Blå-porten eller den magnifika Hasselbacken: så lekar man ofta sitt Uf igenom och skjuter i det längsta upp med att tänta på def allwar. Åfwen på mårt lila Gotland, förut blott kändt för rofwor och sår-tött och ansedt fåfom Sweriges Siberien, muntrar man allt friskare fina finnen efter lustwandringarna, baden od) utflygterna i alla wäderstteck. — Men, när man fer denna förändring till rörlighet i mår tids lynne och foltets påkomna letfullhet, mä man dot ej tördöma wåra dagars menniskor, tro att alt förnuft och allwar Jörswunnit från jorden samt misströsta om mensklighetens utweckling till ett bättre. Ty det måste så wara: allt förändras ju så småningom, den långa freden, wälståndets ötande, folkstockens tillwäxande, andens större frihet och rätt samt den rörlighet fom alla flags kommunikations-medel uppwäckt at sednaste dagar gör, att mår tid tyckes wara få Yr och är få Helt och hållet olit den s. t. gamla goda tiden; och i alla fall har ju menniskan, efter tankens och troppens mödor, en naturlig rätt till hwua oc nöje. Derföre må mi äldre hwarken tlaga eller sörtwifla; helst mi wäl weta, att nutiden med fina resor och lustbarheter (hwilka wanligen blott företagas af folk fom dertill har råd, i allmänhet bära en ådel präget samt föda tusentals familjer, fom eljest skulle förgås i elände) just och oaktadt den yttre glädtigheten, dock werkligen har ett djupare ktristligt almar än fordom, hwinfet wisar fig i ett nywatnadt religiöft Uf, fom förr näppeligen fanns, samt utt alla de derrliga segrar, fom menskligheten i wåra dagar wunnit uti förnuft, förädling och frihet. Öch det fom särdeles utmärtet wåt tid är också just en allmännare och mera werksam barmhertighetsränsta tör lidandet och nöden. Ack, låtom oss ej bedraga of i detta påstående! Men nu iill saken, som bör wända ett kristligt folts finne bort från letarna till det barsta allwaret; oc) hwarföte wi önskade, att för mår ärade allmänhet omnämna twenne fafia — må man ej, wi anhålla derom urigt, misstycka denna jemnförelse. — Det första af dem är, art neml. många i detta samhälle nyligen för dyrbara gäster deltogo i en glad och lvckad fest med några glas och en liten dans, ett nöje fom doc wertligen gick till flera hundrade Ritodaler, en sannerligen ej få obetydlig summa; men derom är, såsom wi härofwan sökt mifa ingenting att säga, (helst mycket mera pengar för myocket mindre giltiga anledningar här många gånger blifwit utgifna), blott man ock så bar öppna bjertan oc) händer för allwarsammare ändamål. Det andra fastum äc sörst i allmänhet, att wårt samfund wisserligen ej är bland de rita, utan att ej få få trängande behof här finnes, fom framför många nöjen och först och främst tl samhällets hjelp och förfofran borde sollas; sedan att mocken ttyckande nöd werkligen finnes här och der t flugorna den så fe och de flesta ej ana od fom stundom i månget fall funde afhjetpas med en ringa uppoffring; samt ändtligen att (utom mångjalldiga andra betrockta och nödlidande litar) bär ibland oss locklige finnes en undergijwen, gammal, bräcklig och särdetes härdt pröjwad kristendome-soster, den fattiga Enslingen, Fru C. T., hwilken mi nu härmed och af särskildömmande anledning hos en wördad allmänhet wille wänligen anmäla till något understöd. Hon har också warit ung, glad och lvcklig samt räckte då osta och gerna fin hand år den fom mindre hade; men nu är det för benne annorlunda! Nu är bon 66 år gammal, från långt tillbafa rörd af flag, ide här född, fedan långa tider här på en främmande ort, der hon wisserligen i fin krets för fin gudsftuttan och illa dygd förwärfwat fig många wånnet, men också förlorat alt hwad lijwet har ljuft och dyrbart: få är för henne det fordna trefna wälslåndet med nöjet af eget bo längesedan förswunnet, belsan och dermed arbetets tröst och sinnete sosselsättung är borta redan då hon för flera år sedan i hafwets mågor jörlorade sitt enda barn, en rask yngling, hennes gladaste hopp; dertill har hon nu alls ingen hjelp af den åldrige maten, som sjelf, om han lefwer, utan all lycka och fram