Gotlands tidning – 9 augusti 1860, sida 3

För fyra år sedan, förlorade jag min maka. Hanna är till kropp och själ en lefvande afbild, af min nu förklarade Hanna, hennes moder. Cornett Lindau återvann helsa och krafter. Den ljufva sjuksköterskan bidrog äfven i sin mån till hans tillfrisknande. Under de betänkligaste dagarna afr hans sjukdomstillstånd, vakade tvenne tjenarinnor skiftevis, under nätterna vid hans bädd. Men i sin fars närvaro tillbringade Hanna med sitt arbete dagarna i hans lilla kammare. Det var hon som räckte honom de af läkaren, söreskrifna seberstillande medlen. be rätter som serverades honom, ullreddes af hennes händer. Med sin (oaktadt den på finska språket lilla brytningen) väljudande röst, föreläste hon högt för honom, mången underbållande intressant hok. — En dag medan han ännu betraktades convalicent, hade Hanna och hennes far, som vanligt senom sitt sällskap förkortat för honom, den under hans overksamhet, långa tiden. Tillfälligtvis aflägsnade sig sadren: som hon ansåg det olämpligt, att genast taga till flygten stannade hon qvar. — — Ett fruntimmer i denna församling — började Hanna — bar djupare än de flesta af oss lidit i och genom detta olyckliga krig. Ilon måste visst vara er bekant. — — Jag har icke äran känna något fruntimmer, med undantag af min värds älskliga dotter. — — Alt hon känner er, är intet tvifvel underkastadt. Ilon har flera gånger under denna tid icke allenast efterfrågat buru ni befunnit er, utan ock ofta sändt passande sjukmat till vår gäst. — — Ni stegrar min nysikenhet till det yttersta? — — Ölverstinnan M. på Kimo; hennes man är en ibland de officerare, som deltagit i det så kallade Anjalaförbundet, och sitter för närvarande i fängsligt förvar i Sveriges hufvudstad. — — Löjtnant