Gotlands tidning – 9 augusti 1860, sida 3

Cederpalms hastiga intråädande asslutade detta knappt påbörjade samtal, då Hanna gick ut genom motsatt dörr. —— Dig fattas intet sällskap, skämtade Cederpalm. — Nej intet har fattats mig — log i sin ordning Lindau — men nyss hörde jag något, som i hög grad väckte min förvåning, nemligen det deltagande, som Ölverstinnan M. under min sjukdom visat mig. — — Jag har träffat henne; hon känner allt genom mig; hon betraktar sig som orsaken till din olycka, och lider outsägligt. — Efter ett uppehåll, återtog han: Öfverstinnan M. är alltför grannlaga, att högt yttra sina tankar, men den enthusiasm med hvilken hon talar om din uppoffring, kommer mig att misstänka, det vännen för hvilken du gjort densamma fallit i hennes högaktning. — — Genom fortsättningen af detta samtal, erhöll Hanna som befann sig i ett rum, hvilket endast genom en brädvägg skilde sig från Lindaus kammare, en fullkomlig upplysning intill de minsta omständigheter, i anseende till hennes sjuklings ädla förhållande. Båda talade högt, och behöfde hon icke lyssna för att höra hvart ord. En skön, uppoffrande handling är i ett ungt hjerta kärlekens snabbaste besordringsmedel. Ehuru beröfvad alla yttre behag, hade Lindau henne omedvetet, inkräktat ett rum i i hennes, hittills i kärlekens mysterier, oinvigda hjerta. Äfven i denna stund då den ena tåren efter den andra rann utför hennes kinder, förstod han ej beskaffenheten af dessa nyväckta känslor. Men han hade bättre reda på sina. Tillfaligtvis kastade han då och då blicken i spegeln, och träffad af sitt af koppärr markerade ansigte, utbrast han: llvilket qvinnohjerta, skulle jag kunna vinna? Lindau var visserligen ful, men det bottenärliga anletsuttrycket jemkade hvad som felades i de oregelbundna anletsdragen. (Forts.)