verstego tröskeln igenkänna vi Löjtnant Adlerflygt som är i begrepp att aflägsna sig. i Hvem är det som ligger på den väl ordnade bädden, om icke Cornett Lindau. Hans ögon äro tillslutna, hans ansigte har samma färg, som den kudde på hvilken hans husvud hvilar. Ilans i venstra axeln undsångna sår, har nyss bhfvit förbundet af en bataljonsläkare, som kort derefter lemnat honom. Vid sängfötterna står en prestman, mellan femti och sextitalet, hvars på en gång välvilliga och ädla ansigte inger förtroende. På något längre afstånd från den sjuke, se vi en ung flicka, omkring tjugu å tjuguett år. Hon är mycket ljus; hennes blå ögon uttrycka mildhet och blygsamhet. Utan att vara bestämdt vacker, eger hon ett uttryck af godhet i sitt ansigte, som nästan vid första anblicken tillvinner sig hvem helst hon möter på sin väg. Hennes hy är fin och genomskinlig, bennes växt smärt och väl proportionerad. — — Med trygghet lemnar jag honom i er vård och hoppas jag att i morgon ha tillfälle återkomma. — — Egnande honom ännu ett ögonkast, som uttrycker det innerligaste deltagande, aflägsnar sig officeren. —— Ack, min far — yttrar den unga flickan med en tår i sitt öga — så ung, och så nära döden. —— Än sen, kan man tänka sig en skönare död än den för konung och fosterland? — — Men det är ju en orättvis konung och ett orättvist krig? — — Rynkande ögonbrynen, yttrar sadren med strängbet: Ärer konungen, varer all mensklig ordning undergifven för llerrans skull! — — Den Sjuke slår upp ögonen. — — En engel! utropar han — jag är då redan i himmelen! 0, huru skönt, att icke falla för en landsmans band! — — Ilan yrar — menar Miller. — — Flickan sörsvinner genom dörren. — — Det var en villa ... jog år icke der... engeln försvann ...jag befinner mig i ett tomt