Gotlands tidning – 2 augusti 1860, sida 2

inga vilkor, som du nyss yttrade, tillåtit mig den eftergift, till hvilken du låtit ditt hjerta sörleda dig. Jag anser handlingen tadelvärd, och smärtar det mig, att något ordersbrott inom vår tappra corps är begånget... och det af dig. Men nu är det för sent, att raissonera i detta ämne. Frivilligt åtog jag mig skulden, och en gång belastad med densamma afvältrar jag den ej. Du måste inför Gud lofva mig, att icke göra mig till lögnare. — — Lemna mig tid till öfverlaggning! — — Åugust hör mig: men sörst måste jag bedja dig, att du icke stöter dig på ett eller annat ord, som möjligen skulle kunna förefalla kärft och ogrannlaga. bet ena felet drar det andra med sig i släptåg. I den ställning du nu befinner dig måste du antingen stillatigande utan klagan och qvinlig — sörlåt ordet — jemmer, låta mig stå mitt kast och undergå det strask mig ådömmes, eller ock ådraga din maka och ditt barn en omätlig sorg. Äktenskapet är heligt. Du är skyldig din maka, att för hennes skull lefva — och mig ej annat — än om du ull kosta på mig det lilla ordet: Tack. — — Jag kan icke, jag kan icke. — — Du kan — motsäger Lindau med stadig röst. — Har du berättat förhållandet för din hustru? — — Ja, och hon vet allt. —— Det borde du icke ha gjort, men bjud henne, ålägg henne tystnad! — — Högt svarar ej Cederpalm, men inom sig yltrar han: Jag hänskjuter saken till henne. — — Farväl broder! Låt nu Adlerflygt kommo! Robert Adlerflygt och Philip Lindau voro fosterbröder, ehuru enligt den tidens anda, ett stort svalg befann sig mellan den adlige Majorens ende arfvinge och den obemedlade prestsonen. Lindaus far innehade det pastorat i hvilket Major Adlerflygts egendom var belägen. Den förstnämnde afled till sina församlingsboers stora rätlmäs