vän, icke allenast inom Regementet, utan kanske äfven hans ende vän på jorden, när jag undantar hans moder. —— Jag har aldrig försökt, att mäta vänskapen, som man mäter ett tygstycke efter alnsmått, men hvad jag vet är, att jag lider, som låge jag på en sträckbänk, Nu farväl! — — Cederpalm sköt upp lönndörren och störtade ned i sin hustrus rum. — — Gud i himmelen, något förfärligt måste hafva inträffat — utbrast hon. — — Ja, jag vet knappast om jag vågar säga dig det. — — Säg, säg! Hvad det än må vara är vissheten tusende gånger bättre än denna outhärdliga ovisshet. — — Ölverstinnan M:s besök hos hennes man har blifvit upptäckt. Lindau har tagit förbrytelsen på sig. — — Lemna mig ej nu, ej nu! — — Lugna dig, jag är icke utan hopp, allt kan reda sig. — — Det är jag som genom mina osörsigtiga utlåtelser är anledning dertill... i annat fall hade du måhända aldrig ..-jag minnes ord för ord huru jag skref... — — Inga sjelfförebråelser I Farväl min Amalia! — Straffet, straffet ... jag vill veta det... — — Kan icke på förband bestämmas ... Vi skicka bud till Mina och bedja henne vara hos dig under min frånvaro. Se här är hon, du kom min goda Mina, som om du varit kallad. — — Det var Fru Cederpalms syster, Fru Svanfelt, som ledsagat henne till hufvudstaden och hvilken senare besökt den i samma ändamål, som nu steg in. —— Är Amalia sjuk? frågade Fru Svanfelt oroligt. —— Hon mår ej bra, tänker redan på vår långa skilsmässa, ville om det berodde af henne förekomma en kortare. Jog måste nödvändigt aflägsna mig i ett angeläget ärende. Trygg lemnar jag henne i dina vårdande händer. Det är möjligt, att jag icke återvänder förrän kl. 10 eller 11 på aftonen. — IIviskande några ord i sin hustrus öra, upprepade han sitt farväl och lemnade rummet.