6. Åter på Fredrikshof men i Cornett Lindaus arrest. Ingen oro i hans blick. Sutte han i en elegant salong, vore ej hans anletsuttryck lugnare än här i detta rum med de hvita nakna murarna. Armbågen hvilar mot fönsterfördjupningen, under det han stöder handen mot sin kind. Han läser, men i hvad? Vi se ju ingen bok i hans hand? Jo, han läser i framtidens bok, sluten för de flesta, men öppen för honom. Han läser eller tror sig läsa der: arkebusering. — Han skyggar ej tillbaka för det ordet. Han har ännu ej hunnit insupa nog kärlek till lifvet, för alt känna sig fängslad vid detsamma. Han betraktar det visserligen icke som en börda, men motser icke heller döden med någon förskräckelse. Hans handling var minutens verk, således oöfverlagd. Men under flera timmars tid, som han egt till moget begrundande, har ban ej erfarit en skymt af ånger. Hans mor är den enda dystra tanke, som gör intrång i hans själ. Tröstande sig sjelf säger han inom sig: Hon är stark, hennes son har icke enligt hennes begrepp begått någon neslig handling; det blir henne en rik tröst. — Ur sin bröstficka upptar han hennes sednaste bref. Han läser med uppmärksamhet och vi med honom: Min gode, käre gosse! Sista brefvet innehöll inga glädjande underrättelser! Du anser ert Regementes utskeppning till Finland, asgjord. Du är oden ende för din moder och hon är enkan, Ej underligt om hon då och då under det hon sitter vid sin slända borttorkar en tår. Huru lätt, skulle icke hennes Philip kunna falla för en rysk kula. Men jag bojer mig för Guds mägtiga hand, ber Honom blott, att han täcktes förskona mig från en enda sorg, nemligen den sorgen, att du gjorde dig skyldig till någon förnedrande handling. (Forts.)