man öste, deraf 2 med egna hufwndbonader. Båten wille swårligen länsa. Man steg upp på tofterna för att ha mera widgad synkrets, men ingen is syntes ofte wartut. Man kunde nu ej wåga längre, man måste wända. Men huru måkta ro tillbaka mot stormen, och huru få båten att waka? En ny störtsjö kom, och båten blef fylld upp under tofterna. Nu hade faran nått sin höjd, och döden syn tes hardt nåra. Fem af wåra arma postjörare uppgjorde i tankarna fin räkning med lijwet, ehuru det syntes bli kallt der nere i djupet. Natten ins bröt, på samma gång fom dödens natt började kyla i dessa mäns bröst. Wallin hade dittills sutit stum oh skött sin åra, nu war det tid för, honom att handla. Sjelfmant öfwertog han befälet, då Olänningen ej war wu ren att bekämpa en sådan fara. Hans ögon lyste af mod och sjelftillit. Han yttrade ungefärligen följande une der det ösning och rodd fortgick: 7YP3i måste arbeta, här är ej tid att tänka på något annat. Faran är stor, det fer jag, men Gud hjelper underliga, jag har fett prof derpå. Tre man ösa och mi andra 3 ro. Jag swarar för förårorna och att ingen brottsjö skall komma in mer. En af of, fom ett ögonblick blir ledig, kastar ut alla saker, så wakar båten bättre. Den som inte noga fyller sin plats här, han är saker till allas wår död och hans answar är stort inför Gud, wåra makar och wåra barn. J stor nöd är ingenting få förderfligt iom modlöshet; den förlamar all kraft och werksamhet. Wallins tal och hans fasta tillförsigt werkade ögonblickligen. Med förs dubblad ifwer arbetade hwar och en: och efter 3 timmars den aldra swåraste rodd; och efter vet båten flera gånger warit till hälften fylld af watten, oh efter det aldra fwås raste arbete med ösning, uppnådde man iskanten. KL war då 11 på natten, — Man uppdrog båten på isen och började intaga någon förfriskning i skydd af ett isberg. Hastigt hörs des ett pipande ljud i isen, wanliga förebud till att den sönderslites. Det är likasom den suckade öfwer att äfven den har fin besegrare. Winden sprang nu till NI. med ännu swårare storm; snöyra fom oc till. Wallin, wand wid förebuden till isens åtskiljande, utropar genast: här är intet ögonblick att förlora. Lossnar isen och vi drifs wa till sjös, få få wi iwälta eller frysa till döds, ty bås ten duger intet att rädda of med. Wi måste genast söka uppnå land. Man bröt ögonblickligen upp och ans trädde wandringen emot Olandskusten. Huru swårt detta war för de uttröttade föreställer man fig lätt. J stlället för Mwila, fom man få wäl behöfde, förestod nu nya fas ror, nya mödor. En af manskapet i fender tog i tur postwäskan. Den wägde omkring 5 lisp. och war fåles des swår nog att bära. Owädret hade nu brutit löst i all fin kraft, stormen tjöt wåldsamt bland isbergen, Muils fa manskapet, fom i mörkret ej såg utwälja den bästa wägen, måste öfwerklättra. Man tog icke kompassen med sig; den war ock onyttig, ty man såg den icke. Kosan stäldes midt emot winden, under beräkning att uppnå Enggjerds udde, fom war närmaste land. — Wandrins gen fortsattes, derunder man allt emellanåt Hörde föres buden till isens sönderbristande, hwilka manade tiäffynds. samhet. Man måste hwila ganska ofta, ty krafterna woro för mycket medtagna. Wid hwilostunderna inftäls de sig nu sömnen. Wallin kände för wäl till huru farlig den war, hwarföre han anbefalde att alla måste waka, så kärt det war dem att icke insomna för ewigt, hwilket på sådant ställe och under sådana förhållanden lätt kunde fee. Tröttheten tilltog emellertid och stegen räknades till 20 mellan hwarje hwilostund. Men äfwen det war öfwer förmågan. Man räknade till slut endast 10 steg. Wallin förklarade nu att postwäskan fick lemnas; han för sin del mäktade ej i sin tur bära den. Den öländska ynglingen endast kunde nu uthärda bördan. Man wiste ej hwar man war. Kanske hade winden sprungit om, och då gick man ifrån land. — Under det manskapets krafter ända till sista gnistan woro uttömda, började morgonrodnaden sprida sitt gyllene sken öfwer isfältet. Snöyran förswann också. Allas ögon spanade åt det håll der man trodde landet wara. Det upptäcktes också. Man war utanför Bödahamn, dit man hade endast I mil. Man såg wis dare utåt isfältet, och upptäckte wak några hundra fams nar bakom sig. Wallin Hade rätt, Jsen hade brustit, — några minuters dröjsmål, och man hade warit förs