Löjtnant Cederpalm, som inbillat husaren hvilken stod på post utanför sangelsedörren, att det var en officer af hans kamrater, som med vederbörligt tillstånd inträdt till Ösversten, för att med honom samtala i en angelägenhet, hade tillsagt denne, som var sjuk, att lägga sig i vaktrummet, då han sjelf ansvarade för vaktgöringen. Cederpalm hade de bästa förhoppningar. Han hade iakttagit åtskilliga försigtighetsmått. Hans besök i Öfverstinnans rum skedde i största inkognito. Ilan följde henne icke ens ned till stranden, då hon följande morgon gick ombord. Asskedet mellan den unge officeren och den olyckliga qvinnan försiggick utan vittnen. — — Ilelsa min olycklige make, och äfven er maka! måtte aldrig hon så erfara, hvad det vill säga, att frukta, att den som man mest älskar på jorden, skall dö, som en missdådare! — Ordet qväfdes af de ymnigt frambrytande tårarna. — Slutligen återtog hon. — Aldrig skall jag lägga mig någon afton, eller vakna någon morgon utan att i mina förböner innesluta er och er familj. 5. Åtta dagar senare, jublade Löjtnant Cederpalm vid sin unga makas sidaFöregående afton, hade hon ankommit till hufvudstaden, och hade ödet varit de unga makarna särdeles gynnsamt, enär Cederpalm under dessa dagar var tjenstfri och Cornett Lindau i hans ställe egde vaktgöring vid Fredrikshof. Fru Cederpalm hade varit gift omkring halftannat år. Hon hade endast upplefvat tvenne decennier. Hennes utseende förhöjdes isynnerhet genom hennes bländande hy, och var hennes växt så späd och fin, som hade hon endast räknat femton år. På det, att hon ej skulle finna sig besvärad af hans kamraters täta påhelsningar, hyrde han åt henne de tvenne rum, som Öf