Gotlands tidning – 19 juli 1860, sida 3

4. Det var sent på aftonen. Ölverste M. hade redan intagit sin bädd. Med handen betäckte han sitt ansigte. Han bad om ett under...och detta under var: ett sammanträffande med sin hustru. På bordet vid hans säng, brann veken dunkelt i en mässingslampa. Han ville icke släcka den; detta svaga ljus var hans sällskap under den långa natten. —— Jag ber, jag ber, men han hör mig icke. ..0o dåre hvarföre skall du bedja? Olyckan och ensligheten äro stränga lagpredikanter. Ett långt register af skulder och öfverträdelser framlägga de för våra förvånade, först då fullkomligt öppnade ögon. Öfverste M. hade i allmänhet varit känd, som en ärans man, och så hade han äfven framstått i sina egna tankar. Nu började det ena minnet efter det andra, dyka upp ur glömskans flod, der han trodde dem vara försänkta för alltid. Samvetet talade högt, icke om några enligt verldens ögon vanärande handlingar. Men när han mot sin vilja fördes tillbaka till den tid då han stående vid sin moders knä uppläste sina böner, sönderkramade han en tår i sitt öga. Det var icke det brott, hvilket kastat honom i det rum, der han nu framsläpade ett uselt glädjelöst lif, som aggade hans samvete. Enständigt vidhöll han både inför sig sjelf och sin Gud, att han i detta afseende handlat, såsom en sann fosterlandsvän. Skulle ansvaret drabba någon, så vore det Konungen, som begått ett lagbrott, då han i strid med den af honom sjelf uppsatta regeringsformen, tvärtemot ständernas medgifvande, begått ett anfallskrig. Men minnet af andra förseelser, som inför Majestätet icke betydt det ringaste, marterade honom till den grad, att han i sin upprörda fantasi såg Himmelens thordön ljunga öfver sitt hufvud. — Hans böner måste förkastas, och voro de således fruktlösa.