Gotlands tidning – 19 juli 1860, sida 3

Ett lätt buller hördes utanför dörren. Sakta gick den upp. Någon steg in i hans rum. En officerskappa omslöt den inträdandes gestalt och en mössa var neddragen för dess ansigte. Dörren stängdes; kastande af sig kappa och mössa, störtade en qvinna till hans bädd. —— Hedvig, Hedvig! — hviskade han. — — Ja, det är din Hedvig — svarade hans maka, dignande i hans armar. —— Minut efter minut sjönk undan innan någon af dem var mägtig, att bryta tystnaden. — — Slutligen meddelade hon: Löjtnant Cederpalm har ändtligen låtit beveka sig af mina böner. — Hon höll sitt uhr mot lampan. Klockan var 411. — Klockan 3 innan dagningen måste jag lemna dig. I öfvermorgon går det fartyg till segels, som skall öfverföra mig till Finland. Ensam, utan säkert hopp om framgång har jag företagit denna resa. Några timmars sammanvaro är allt hvad jag vunnit. — Dyra maka, hvad har du icke vågat af kärlek till mig? Gud löne dig, jag kan det icke. — — Vid skenet af ampan betraktade de hvarandra, — — Du har fallit af 1— yttrade hon — mycket mycket, och ej underligt. . — — Med ett sorgligt småleende svarade han: Min goda Hedvig, jag fruktar, att vi nödgas spegla oss i hvarandra. Ditt intagande anlete är ock magradt och tärdt. Det smärtar mig djupt, tv det är för min skull. Hedvig om jag skulle ångra min handling, är det endast i och för det elände i hvilket denna handling, försatt dig och mina barn. ..ja, våra barn, tala om dem! Tiden ilade undan med snabba steg. Lampan hade slutligen brunnit ut. Hon gick till de med galler försedde fönsterna. Hon försökte, att med blicken på uhrtaflan urskilja visarnes gång. — — Fem minuter ännu .. .! (Forts.)