Gotlands tidning – 19 juli 1860, sida 2

nande henne den lilla biljetten, svarade han: — — Fru Ölverstinna, jag hade visserligen icke glömt er, men ett bref från min hustru var mig till mötes. Det fordrade ett skyndsamt svar. — — Han försummade icke att läsa och rigla dörren till det yttre rummet. IIvarken gifvande akt på hans åtgärd eller hans ursäkt hade hon under tiden nedsjunkit i en länstol. llastigt öfverforo hennes ögon innehållet af skrifvelsen. Störande upp från stolen sjönk hon till hans fötter. — — Nåd, nåd, förbarmande! — — Fru Öiverstinna! — — Han försökte, att upplysta henne. — — Rör mig icke ... jag ligger här, skulle jag än kräla i stoftet vid edra sötter, tills ni högtidligt losfvat, att insläppa mig till min make. —— Angestfullt utropade han: — — Ni vet icke på hvilket prof ni sätter min styrka. — — Intet ondt skall hända er. — — Och derföre tror ni er kunna ansvara? — — Mina förböner skola skydda er. — — Jag är icke nog okunnig i den lleliga Skrift, för att ej känna, att den Rättfärdiges böner förmå mycket inför den aldrahögste. Och Fru Öfverstinna ni törefaller mig, som en engel af godhet. — — Nej ingen engel, endast en svag jordisk qvinna är jag, men det oaktadt vågar jag hoppas, att förhindra alla svåra följder af en gerning, som måste finna välbehag inför Gud. — — Kan ett ordersbrott finna välbehag inför honom? — — Endast enligt menskligt sätt alt tala är det brott; och är straffet för detsamma en verldslig inrättning grundad på Regenternas hårdhet och obarmhertighet. —— Jag är Hans Majestäts tjenare och tillkommer det icke mig, att granska hans åtgärder. Jag måste gå dit han befaller. Jag ber er som en nåd, förändra er ställning. — — Skjutande honom ånyo ifrån sig återlog hon: Jag har sagt, att jag ligger qvar, tills ni beviljat min bön. — — Jag kan icke. — — Kan ni