Gotlands tidning – 19 juli 1860, sida 2

bekymmer, med ett nej möta en bedjande like. Men bvarsöre sätta något dylikt i fråga? känner jag icke ditt ömma hjerta? En nyligen inträffad händelse ger anledning till dessa tankar. Ganska mycket har jag blottställt mig sjelf, för att tjena en olycklig varelse. Den föreställning att jag en dag i min ordning, måhända behöfde anlita andra om hjelp och blifva tillbakavisad ledde min handling. Förloppet vid alla detsamma åtföljande omständigheter, skall jag meddela dig, då vi, vill Gud, snart träffas. — Vår lilla Fritz är söt och rolig. Han är nu nio månader gammal, och kan stödja sig på sina små sotter. Det blir visserligen påkostande, att skiljas vid honom, dock blir ersättningen, som jag vid vårt återseende väntar mig, så stor, att jag med gladt mod fördrager denna korta skilsmessa. Min mamma är dessutom hos honom under min frånvaro. I annat fall vågade jag icke resa. Min syster Mina följer mig. Jag gömmer alla nyheter till ett mundtligt meddelande. Nu och evigt Din Amalia. Vid lanken på hans makas snara ankomst, spridde sig en strålglans öfver hans ansigte. — Vår unge Löjtnant temligen snabb i sina vändningar, satte sig genast vid skrifbordet, för att besvara det nyss ankomna brefvet. — Nu hördes den lätt knackning på utanväggen till den i hans lilla kammare befintliga lönndörren ... Kastande pennan ifrån sig sprang han upp, tryckte på den innanför anbragta knappen, då dörren liksom af sig sjelf öppnade sig. Vid ingången stod Öfverste M:s maka. — — Huru många timmar hafva förflutit sedan ni återkom från Fredrikshof? — — Frågan innebar en förebråelse. Samvetet slog honom; den på hans ansigte uppstigande rodnaden talar tydligare är ord. Lem