Gotlands tidning – 12 juli 1860, sida 3

Mannen har skarpt markerade drag. Ögonbrynen äro breda och hopväxta. Okufligt mod, beslutsamhet i förening med en viss hypokondri uttala sig i hans ögon. — Herr Öfverste! — utropade Cederpalm. — God dag Löjtnant Cederpalm! Ert vänliga ansigte är mig alltid en angenäm syn! — Han försöker att le, men detta leende upplöser sig i ett kring munnen dystert drag. Cederpalm lägger en biljett i Öfverstens uträckta hand. Blicken ljusnar. — Hvad från min hustru? — Skyndsamt brytande förseglingen, tyckes han med ögonen snarare sluka än läsa innehållet. Han genomläser det tvenne gånger. -Hon är i Stockholm, ni bor i samma hus som hon. Det var mycket längesedan jag till någon mensklig varelse framförde en bön. — Med förmildrad röst sortsar han — förbarma er öfver henne och mig, bevilja öss ett enda möte. — Herr Öfverste, jag kan icke — Herr Öfversten vet hvilka följder ett ordersbrott eger. Med förtviflan i hjertat måste jag säga nej. — Nej! — upprepar han doft — inga böner mera! Vi slösa ej flera ord derpå. — Ur en bok rifver han ett hvitt blad. På detsamma skrifver han med blyertspenna några rader, hopviker det som en valknut och räcker det åt officeren. —-Beröfvad allt, saknar jag till och med munlack, bläck och papper. Nin hustru skrifver, att ni förbundit er, att mottaga och till henne återbära mitt svar. Kan jag förlita mig på er? — Ja, Herr Öfverste! Och är det med djup smärta, som jag nödgas vägra uppfylla er så naturliga önskan. Med en tviflande nästan föraktlig blick ser M. på Cederpalm. — Herr Öfversten synnes tvisla på mina ord.