Gotlands tidning – 12 juli 1860, sida 2

drikshof vakthafvande officerarna, och en person så nära förenad med en af statsfångarna blefve bekant, skulle det ulan gensägelse medföra för honom högst menliga följder. Han vågade ej ens vända sig till uppasserskan. Kastande ögonen än ht än dit, bemärkte han slutligen en liten spricka eller öppning på tapeten. Erinrande sig nu, att han hört bemälte uppasserska nämna, att lönndörrar funnos mellan öfre och nedre våningens gästkamrar, började han undersöka ofvannämnde punkt. En af honom förut icke observerad måssingsknapp söll honom i ögonen. Anande alt den dolde en fjäder, tryckte han på den, då en dörr gled upp: han stod nu vid en liten af trenne fotsteg bestående trappgång, och varsnade han en i muren midt emot honom insattad omålad trädplanka. Något lås eller klinka synles icke. Återvändande till sina rum, förde honom hans oregelmässiga promenad till fönstret, som låg åt trädgården. ben bedröfvade qvinnan hade ännu icke lemnat denna plats. — Der bemärkas vi minst tänkte han. Och för andra gångan inom eftermiddagens lopp besökte han denna under bar himmel täcka inhägnad. Just som han öppnade trädgårdsporten försvann hon inom den redan omnämnde löfsalen. Ilan dristade sig nu träda inom densamma. — Fru Öfvertinna — började han, i det han satte sig på den plats, hon bjöd honom intaga vid sin sida. -Fru Öfverslinna, under dessa få timmar har jag oupphörligt haft — er bild för mina ögon. Ni kan icke med mera värma och lislighet åstunda en liten tjenst af mig, än jag åstundar, alt bevisa er densamma. Min förmåga, som jag redan haft äran nämna, är alltför inskränkt. Att lemna ett bref till er man, är den enda tjenst, som jag möjligtvis tilltror mig kunna bevisa er. Äfven detta kan tillskynda mig stora obehag. Men huru härmed går, är mitt löfte