Gotlands tidning – 21 juni 1860, sida 3

vid Magisterpromotionen i Upsala egnades damerna de nypromoverades hyllning i söljande verser: Jag helsar Er, J nordens väna mör Välkomna hit till Fyris gröna stränder, Der våren sina späda blommor strör Och hoppets glöd och ljusa dagar tänder. Det grönskar ock i menskobröst en vår Af blommor full, af solljus och af sånger, Af kraft som når sitt mål, bur högt det står, Och, bruten, — vexer åter tusen gånger. Den kraften vinner segrar dag från dag Ej blott med svärd men ock med tankens vapen, Ty ej blott stålklädd kämpe vinner slag, Men konsten gör det ock — och vetenskapen. Vi egnat sanningen vår gärd — dernäst Ett ord för dig, du nordens ädla qvinna, Du sköna vittne vid vår segerfest, I lust och nöd vår följeslagarinna. Förutan dig, hvad vore bragdens glans? Ett kyligt skum på ödelagda stränder: Med dig är lifvet — ständigt grön den krans, Som flätas utaf dina trogna händer. Var det ej du, som ifrån späda år Oss lärde älska dygdens läror höga? Hur mäktig är ej glansen af en tår Som talar kärlek ur en moders öga! Haf tack, du ädla — ädel i din bön, I din försakelse och i din smärta. Vår framgång är för dig en ringa lön, Fast den förstoras af ditt ömma hjerta. Dig helsar jag, du unga mö också, Du himlens sköna sändebud på jorden. Med skära kinder och med ögon blå, Du bild af morgonrodnaden i norden! Hvem vet, om ej i mången ynglings bröst Din bild var ljuset, som hans hjerta ledde, När frestarn hviskade med ränkfull röst Och tviflets midnatt för hans öga bredde. Uvem vet, om ej det var din milda hand, Som, när han vacklade, den starke stödde. Hvem vet. om ej ett ord af dig ibland Mångdubbla krafter hos den svage födde. Hvem smälter, såsom du, pedantens köld? — Hur ofta har ej vishetens gudinna, Som trotsig kläder sig i hjelm och sköld, Fått gifva vika för en jordisk qvinna? Hell dig, som smugit, kärleksfull och varm En myrtenqvist i lagerns gröna bälte, Som gömmer lyckan i din unga barm Och mönstrar blyg din lagerkrönte hjelte. Blif, Sveriges qvinna, som du var och är, Högsinnad, varm och from — det är din heder, Enhvar ej passar allt, hvad mängden bär, Men alltid passa fosterländska seder. Var fri och stark, men ej en docka blott, Som dränkes i vältalighetens floder, Och älska blott, hvad som är sannt och godt, — Med smicker fostras icke kraftens moder. — Då skall en manlig stam väl hålla kärt Att med en manlig bragd din kärlek vinna, Ty blott odet starka är det sköna värdta Och skönast är för oss vår svenska qvinna.