Gotlands tidning – 14 juni 1860, sida 2

Hos Red. anhålles om införande af nedanstående res plik i nåsta N:r. En insändare i G. T. för den 31 Maj, hwilken kallar fig Wän af ren logik m. m., har welat göra Rekt. Cramers logik misstänkt och beskylla honom för juffifanee m. m. Andra åter, fom af den E—fka boken och striden wäckts till håg för religiös eftertanke, hafwa funnit Hr C:s argumentering både i boken och ide måns ga swaren särdeles bindande och öfwertygande. Unders tecknad skyndade och att efterse det stycke, hwilket män af ren logik åberopat och fom i Bih. til G. T. N:r 14, 2:a sid. 1:a spalt., börjar med dessa ord: Rec. förklarar med en få hånande öfwerlägsenhet m. m. J detta stycke frågar Hr C, om det icke ändå till slut är förnuftet, som omintetgjort eller förlamat inqwisitionerna och velis gionsförföljeljerna och påfwemakten, och som omöjliggjort de fordna hexprocesserna, och iwungit till exorcismens borttagande från dopet, och gjort fordran på famiwetåfris het mera öppet och djerft frifpråkig än förr, oh fom beredt den filosofiska forskningen mera frihet, o. s. w. Den fom säger att Christi religion och def mifbruk blifwit i detta stycke af Hr C. identifierade, han tyckes begagna en logik, hwilken fer ut fom ett oärligt förfök att, i förlitande derpå att ingen skall göra fig beswär att efterse det åberopade stället i Hr E:s swar, förleda läfas ven till ett falskt och orättwist omdöme. Af Hr E:s bok blir twärtom tydligt, att den kyrkliga kristendomen enligt hand tanke ide är Christi religion, äfwen om den funs de bewisas wara Pauli eller det Nya Testamentets. Det will dessutom wara klart att de mifbruk, Hmwilfa tills hört någon wiss tids kristendom, i den tidens ögon också måst anses tillhöra Christi religion. Hwad angår den suffisance, sjelfkärlek, högmod oh öfwersitteri, för hwilka mwån af ren logik tyckes wilja beskylla HrC., få bör man medgifwa, att Hr C. på måns ga ställen och utan behof anwändt hårda eller sträfwa ors dalag; men hans antagonister hafwa icke Heller utmärkt sig för de dygder, som skulle motswara nyssnämnde fel. Från theologiesdoktorn eler prosten till pastorsadjunkten hafwa de med äkta kyrklig fuffifance m. m. bemött Hr C. och öfwer Honom afkunnat fördömelse. Deras öfwers fitteri har dock ide welat synas särdeles berättigadt. Den ironi, med hwilken Nättrogen7 angripit Hr Norrbys m. fl. bewisning, är icke oförtjent. Hr C. deremot tyckes hittills bafwa gifwit goda skäl för fin hvärfäferhet. Det kyrkliga högmod, fom dömer hwarje olika tänkande till es wigt helwete, förefaller numera både urmodigt och ofrifts ligt. Hr E:s sträfwande tyckes gå ut på beredandet af tankens och ordets frihet och allmän upplysning och alls mänt sjelftänkande och på erkännandet af den sanningen, att Sud på mer än en wäg låter fig finnas, och att menniskans wärde och salighet icke beror deraf, att Hon tillhör den eller den kyrkan eller förbundit sig till någon wiss kyrkas dogmer. Det är för detta sträfwande wi is synnerhet wärdera Hr C. och hans skriftställeri. Många äro de, som önska att menskorätt och andlig frihet måtte erkännas på helt annat sätt än hittills. J G. T. för d. 7 Juni förekommer åter en artikel af Hr Norrby. Den bewisar allenast, att det är lättare att skrifwa predikningar eller befännelfer än fegrande bewisningar (fe Hr N:s första artikel), och att det är beqwämare att, med ryggstöd af statokvrkan och de till dennas skydd sliftade lagar, fördöma Hr C:s åsigter än att wederlägga Ör E:s argumenter. Hr N. måtte res dan hafwa insett detta, ty han förklarar nu, att i hans första artikel war det den förra delen eller inlednins gen, fom skulle utgöra färnan?. Wi woro wmerklis gen eljest, på grund af Hr N:s egna ord, af fam ma tanfe fom Hr C., att den för bibeln och kyrkan höga wigtiga frågan om tiden för Jesu korsfästelse och miftans de i grafwen wille och borde wara hufwudsak i Hr N:s afhandling. Såsom sådan blef den åtminstone af Hr C. behandlad, och det till komplett evidens. Tonen i Hr N:s artiklar måste man och ogilla. Den behöfde rättvis sas af någonting helt annat än ett ofördragsamt och af inga bewis understödt förkastande och förkättrande af allt, som icke öfwerenestämmer med Hr N:s förfäktade fyrklis ga trosbekännelse. Må He N. gerna behålla sin tro föt fig, men will han att andra skela lita på riktigheten och hållbarheten af det, fom skall wara hans subjektiva öäf? wertygelse, så må han verificera den med något annat än Andans mittnesbörd; ty äfven detta är någonting må 2