Gotlands tidning – 24 maj 1860, sida 2

gakommer wid denna riködag, sedan K. M:t beslutat icke fästa afseende wid Ständernas önskan derutinnan, och att K. Mit wägrat sanktion å norska Storthingets bes slut att upphäfwa Riksståthållareembetet samt att detta skett i endast norskt statsräd. J båda defa fall, i fråga om revision af unionefördraget likasom i flåthåls larefrågan, har Konungen i swenskt sta tsråd förklarat fig wilja ett uppskoj till lämplig tidpunkt och då sjelf taga initiativet, men wille derom framdeles förordna. Hwad nu sjeljwa saken beträffar eller Ständernas begäran, att det Norska Storthingets beslut i fåthållares frågan icke måtte af K. Mit till pröfning företagas förr än i sammanhang med de förändringar af efter tillägg till föreningsbestämmelserna, fom af den begärda revis sionen funna föranledas, få anfe wi denna begäran ide just wittna om någon hög grad af förutfeende och miss het. Att sålunda gifwa luft åt den inneboende förargelz fen öfwer werkliga oförrätter, öfwer smäaktighet och mips tänktsamhet hwartill Norge onekligen för det mesta gjort sig skyldig, är ide ridderligt och wärdigt. Jnom pressen hafiwa Aftonbladet och Nya Dagligt Allehanda kämpat såsom banerförare för de motfatta åfigs terna, hwilka hafwa funnit fina förnämsta målsmän uti de utmärkta ech insigtsfulla representanterne, professor Carlson och riksarchivarien Nordström. Stååthållareposten i Norge erkännes å båda sidor wara ett embete som är obehöfligt och nyttigt att det upphäfwes, men wi hafwa icke funnit skäl anförda, fom berättigar Swerge att blans da fig deri, då det onekligen är en Norsk grundlagsfråga. Dagligt Allehandas braskande artiklar, åsyftande att kittla wår nationalsstolthet och på grund deraf bringa swenska folket till animositet mot Norge, hafwa framkallat split och kif, wållat retsamhet och ondt blod emellan brödras folken, samt derigenom förorsakat att Ståthållarefrågan wäckt mera uppseende, än den förtjenat. Det är derföre wi tro oss göra wåra läsare ett nöje, då wi meddela föl jande, i Post o. Jnrikes Tidningar för d. 15 dennes införda Bref från Norrige. Många publicister lägga tydligen ite mycken wigt på den stora moraliska answarighet, som hwilar på dem som hafwa upphäft sig till allmänna sakförare inför folkintellis gensens domstol, och häri ligger orsaken till den lättfins nighet, med hwilken ett betydligt antal offentliga blad of ta behandla de särskilda nationernas och äfven hela menfös lighetens wigtigaste angelägenheter. Wi tala ide nu om den samwetslösa skandalpressen, fom lefwer af rof, oh fom gjort det till sitt föraktanswärda yrke, att med speja reblickar intränga i de enskilda boningarne, för att med wämjeliga berättelser om menskliga swagheter gifwa näring åt en förskämd smak och åt usla lidelser, utan att behjerta de outsägliga olyckor, fom den härigenom åftads kommer inom familjekretsarne. Wåra anmärkningar äro rigtade emot en bättre klass af offentliga blad, fom chus ru ingalunda glömska af pressens wärdighet och anfländige hetens kraf, likwäl allt för ofta förgäta, att deras åligs gande isynnerhet består i att kämpa för sanningen och rättwisan, att befrämja inrikes sämja, och styrka det wäns skapofulla förhållandet med andra nationer, och hwilka eggade af nationaljåfänga, eller af en barnslig åtrå, att alltid hafwa rätt, eller af en klanderwärd trätgirighet eller af en småaktig hämdlystnad utså, genom utmanande och förolämpande yttringar, frö till inrikes twedrägt och till osämja med främmande makter. Dessa reflektioner äro närmast föranledda af en del af den norska och swenska pressens förfarande under en längre tid, innan den olyckliga twisten rörande ftåthållas refrågan uppstod; ty wid en mogen pröfning af alla oms ständigheterna kommer man owilkorligen till den flutfats fen, att den beklaganswärda split, fom under loppet af de sista 4 eller 5 månaderna har herrskat mellan Smweris ge och Norrige, leder sitt ursprung från de oenighetsfrö, fom wissa norska och swenska tidningar hade utsått långt innan en motionär kastade det nya erisäpplet Bland nors dens förenade folk. De publicifter fom bära det moralis ffa answaret för den köld och bitterhet, fom nu råder mellan den skandinawiska halföns nationer, fom hade tills swurit hwarandra en ewig wänskap, hade wisserligen ide anat, att deras ntmanande och sårande yttringar skulle frambringa ett få olyckligt resultat. Ti Hoppas emellera tid, att de bland dem, fom förmå att infe unionens flos ra wigt för nordens fortfarande sjeljständighet, och fom hwarken hysa någon barnslig fruktan för Ryssland efter något löjligt förtroende till England, utan bygga frandis nawiens säkerhet endast på hennes förenade söners mod och allt uppoffrande fosterlandskärlek, nu djupt ångra des ras ofwan antydda lättsinnighet, och fatta den allwarliga föresatsen, att göra allt hwad på dem ankommer, att ur de swenska och norska folkens bröst utplåna hwarje oOwäns lig känsla och återwäcka hos dem aktning och förtroende för hwarandra. Den öfwertygelsen, att H. M:t Konungen handlade med afseende på närwarande förhållande wisast och bäst, i att neka sanktion åt storthingets beslut om ftåthållareems oa fa — Om IA uu Om ms —