Gotlands tidning – 13 april 1860, sida 3

JIptraurtt. 2— — Om företagsamhet och samhällighet. Den statsekonomiska skola, som föreställer sig att det är wida bättre att lefwa i gammal tarflighet och gammalt mörker på kapitaliserade medel, begår ett swårt misstag. Det är just genom spekulationen, fom indnstrien, hanz deln, konsten och wetenskapen uppblomstra. Att sätta penningen i omlopp till nyttiga företag, det är att skapa rikedom, såwäl i det enskilda lifvet, fom i kommunen och staten. De som hylla den åsigt, att allt är godt och wäl i det enskilda lifwet, samhället och staten, om man blott kan hopskrapa penningar och skrinlägga dem eller deraf draga en mindre nytta för sig och andra, i stället för en större winst, fom kunde erhållas om man hade wil: ja, insigt och mob att sätta i gång och lifwa större och wälberäknade företag, — emot en sådan åsigt är det fom wi här af åtskilliga anledningar wilja uppträda. Hos mången går och gäller nämnde åsigt för den största hus: hållning, men den utgör egentligen prof på en mifhusd: hållning, fom behöfwer afhjelpas. En sådan mifhushåls ning är en kräfta för utwecklingen och nationalwälmågan, emedan den insöfwer och förslappar medborgaren, i stället för att företagsamheten borde utweckla hans froppås och själoförmågor, bereda honom sjeli större winst och dymes delst rikta och förbättra äfwen samhällets och stafens tills ständ genom den goda wälmågan och rikedomen förmå skapa. Hwad angår fatfen att det alltid är säkrare att tapitalisera än spekulera, och menas dermed att fapitas lerna ligga till fig utan att man spekulerar, få är den fulltomligt falsk, ty äfwen det lagliga procenteriet är ju en spekulation eller huru? man fan ju få t. er. 5 eller 6 procent, men man fan oc få 20 å 100 o. s. w.; får dant beror naturligtwis på tilltagsenhet och samwetets elasticitet. Att spekulera illa är wisserligen sämre, än att kapitalisera, men all utweckling i werlden, ifrån induftris ens lägsta, ända till wetenskapens och konstens högsta ftånds punkt, skulle hafwa uteblifwit utan spekulation. Denna fråga sammanhänger på det närmaste med den om lyxen. Det finnes wäl intet ord i språket, som blifwit med så mycket förakt uttaladt, som just detta, och dock betecknar det något, hwartill alla menniskor göra sig skyldiga. Hwar stode industrien och handeln m. m. om ej denna få fördömda lyx funnes till? Fråga jordbrukaren, feräddaren, skomakaren, muraren, snickaren, smeden, handlanz den o. s. w. hur de skulle befinna sig, om ej lyx wore; de stola swara att den förutan egde de hwarken wälstånd eller existens. Och få i allt. Fråga den stads innuavår nare, som en gång eger gaslysning, om de wilja hafwa tillbaka den tid då tranlyktorna spredo sitt dunkla sken öfwer gator och gränder; fråga oss sjelfwa om wi önska återfå poliomånskenet och det mörker hwaruti förfädren framlefwat sitt lif; fråga ångbåtspassageraren om han ej har lust att i segelfartyg bege sig till Stockholm, Calmar eller Lybeck; man skall swara med ett medlidsamt löje. Desse få exempel torde funna upplysa saken. Men hade ej spekulationen i århundranden wågat dessa försök, fom hafwa föregått ångbåtar, gaslysning, jernwägar och elcks triska telegrafer, så hade wi nu stått än längre tillbaka på civilisationens bana än der mi nu befinna of. Sålunda framför allt: arbete och omkostnader på nyttiga och wälberäknade företag! Smulgråten, ware fig i det enskilda lifwet, eller i det offentliga, är den sämste medborgaren, ja nästan sämre än slösaren, ifall ej denne förstörde äfwen andra. Den ene förkasta wi derföre att han icke uträttar något nyttigt; den andre derföre att han wisserligen uträttar något, men illa och derigenom skadar. Men märk mål, det är icke lyxen fom gör flös saren, det är hans lättsinne, hans brist på beräkningås förmåga, eller hans karaktersswaghet. En i lyr Iefmans de person Är derför ingen slösare. Hufwudsaken i all ekonomi är och blir, att man ej konsumerar mer än man producerar eller eger. Den fom eger eller förtjenar litet