Gotlands tidning – 30 mars 1860, sida 2

Herr I. N. Cramers sednaste arbete. Ockjå wi hafwa läst Hr Cramers arbete: Afskedet från Kyrkan; innan wi slutat det hafwa mi äfven fett recens sionen i G:s L:s nyaste Tidn. och det är egentligen den fed nare fom förmår äfwen of att yttra ett ord. Hwilka motiver, en falsk ärelystnad, fårade känslor, swikna förs hoppningar eller allenast en pröfwad, fast och waket meds weten öfwertygelse, fom framkallat Hr Cramrs arbete, tillåta wi of ej att bedöma. Dylika recensentens föra utsättningar och frågtecken äro oädla, sådana wapen rostiga och swaga: Herr Cramers egna ord att öfiwers tygelsens innerlighet och afsigtens renhet bestämmer mens skans och hennes handlingars wärde inför SGud1) bös ra synnerligen wara den tillfyllest fom gillar läran: dömer icke, få warden I ide dömde. Om arbetet deres mot och om recenfionen wilja wi tala. Så stridiga i öfe rigt, hafwa båda ctt gemensamt: den ena att i ett förs ledsamt bindande, men för mången hjertsårande, den ans dra att i ett rethoriskt upplyftande, men bevislöft språk, dölja skefwa satser. Båda, den hånande fritänkarens nakna grin och den warma trosmannens ängslan, förs wissa oss om wanskligheten af både förnuftet och tron, stiljda hwar för fig, såsom norm för menniskans handlinz gar. J förnuftets werld föder tanken förmätenhet, otro; i trons werld födes lätt wantro. Ensidighet förer altid till ytterlighet, och så, innan man anar det, öfwerskrides gränsorna emellan sanning och willfarelse, rätt och orätt, godt och ondt. ?) — Herr Cramår må haft för afsigt och har bidragit måhända att afkläda böckernas bok den Gudomsgloria som omstrålat den; men det wäcker hos oss ett sorgligt intryck, att inom det läger, hwilket will inlägga en förnuftig uppfattning af den ädle landtmans nens från Palestina läror, finna sådana kämpar, fom Ör Cramer. Han hånar och beler; han inlägger i fin bes wioföring hos flera bibelspråk en uppfattning, hwilken man förgäfwes skall söka; med hans sätt, lik Straus, att nedrifwa allt, förlorar ämnet sin wärdighet; för den mindre uppmärksamme läsaren förswinner friden, och hops pet om uppiylleljen af mången ädel långtan slocknar; us tan att fylla andens högre behof lemnar läsningen åt hjertat en enslig öfwergifwen tomhet. Grinet, det fjelfs kära och sinliga, gör arbetet oemottagligt; Hr Eramrs uppoffringar af ansedda embeten och betydliga inkomster och ljusa utfigter äro fruktlösa. Hans bok, wi upps repa det, är hållen i en anda att man fruktar att inftämma i något, för att ide anses flå på hans fida; — och likwäl har han rätt i mycket. Ett fel har arbes tet dock ännu: detta myckna fom är rätt, är redan sagdt, man kunde tillägga af den tänkande forskaren antaget, och det myckna, hwaruti han har orätt, redan wederlagdt. DÅ wi tillhöra dem fom skatta högt förnuftets herra liga gåfwa och anse tankens frihet icke gifwen att slockna, utan att i ordet fritt uttalas att wäcka, nära och skapa ett lif, gör det för oss ett så mycket mer smärtsamt intryck att denna rätt skall missbrukas, som i wåra dagar, wi ofta finne det upprörande att, under förebärande af Guds ära, förnuftet hatas och afskys. För att vindicera förs nuftets rått inom religionens område hade Hr Cramår, på det att hwarje förhastad omstörtning må undmwikas och ett jemnt och wälbetänkt framåtgående ega rum, bort låta fig nöja med det fom molswarar samtidens Eraf, förwissad fom han är, att det inskränkta wetandet icke förmår ana, att wetandet i fig sjelft fan widgas i oändlighet och att ingen religion på jorden någonsin fan blifwa ett fullständigt uttryck af den absoluta sanningen. Den fom mera wet och Ämed fina sträfwanden afser framtiden och med sitt tankelif egentligen lefwer i den, han bör och infe detta i samma mon hans wetande står högt. Detta hade Hr Cramr ej bort glömma, ty om detta förbises, få bliv segrens frukt en mångfaldig fplitts ring.3) Men wi finne med Hr Cramr, att det fom inför den ene är religiös tro, fan inför den andre blifwa hädelse. Hr Cramer båfwar wid den tanken att de Christne wans helga Gud genom att dyrka en blott mennifta, hwilker, enligt hans åfiat, är Sudsförnetelje. Så är det och enligt wår; men recensenten i G:s L:s n. Tidn. Fale lar Hr Cramör en SGudsrörnefare, himlar fig, den tres enige Guden till ära, och utropar med orthodoxiens uts nötta wapen sitt ljungande we: afsky och fafa och derpå, då sinnet skall wara skakadt, sitt: tro! tro! förkastande förnuftet, som dock är hos oss Guds egen afbild. Det är icke ljuset, men det wittnar om ljuset?; buvu skulle det icke wara emot Gudomlig t ; sanning fom är emot förnuft och mensklig fanning; det fom är emot förnuftet är långt mer emot Gud. 4) Det är wisserligen sannt, att den andliga känslan är det ewigas lifohärd; det är der fom Gud uppenbarar fig hos menniskan, der fom hans wäckelser alstra en innerlig hängifwenhet i hennes hjerta, der som tron skall slå sin rot. Men denna känsla, lemnad åt fig sjelj, och om den icke lyses af förnuftets ljus, är dunkel; det är i den fom bet menskliga samwetet lefwer sina barnaår. För det mognade medwetandet åter, är den icke nog; den måste sofras af förnuftets skärpa, dess klarhet skall belysa den. Det är i religionssaker lika farligt att utesluta förnuftet, CA... s(ssn, sstg i... ab NAR Anda