Gotlands tidning – 24 februari 1860, sida 3

— hP BE — — —— — — Sällskapslif, föreningar, gillen, möten. Wisserligen äro tiderna beniga och lifwets wanliga tyngd trycker fom alltid mången enskilts lycka; men, i fredens sköte, med fördelen af all önskelig samhällofrihet och — såsom man säger, stående på spetsen af tidelwarfs wens upplysning —, tycker man dock att samhällslifwet borde wara friskare och sällskapoglädjen trefliga re, lifwad och anjörd af bildningen och talangen. Att dock så ej är, dertill äro orsakerna troligen mångahanda: antingen har man alltför tidigt öfwergatt från den gamla enfals den med dess enkla seder och nöjen till den nya focietes ten, dertill man ännu ej har nog wana och behag, eller äro wi både förbryllade och nedtyngda af lyrens onödiga tillställningar, fom kosta få mycket och ge få liten glädje, eller Då har man ej få allmänt den bildning man få gers na skryter öfwer, eller ... Någon hujwudorsak måste doc wara hwarföre fälljfapå: och famfunds-linwet är få torf tigt och andefattigt; men hwilken? Kanske kommer det till en del af tidens öfwerdrifna jemnlifhetg-wurm, som promt, alltid och allestädes mill sammanfösa alla fambhälls2 klasser, då det, med wår bildnings werkliga och ojämna tillstånd, är omöjligt att roa alla: samqwämet blir då, såsom man fer, utan allt lir, tyst och trumpet, ty man måste nedtwinga samtalet till de aldra wanligaste och alls männaste ämnen, dem alla funna begripa. Så refones rar man då i wåra samqwäm mest om wår Herred wås derlek, om den intressanta torghandeln, om priserna på getkött, rojwor, m. m., kannstöper om styrelsens misstag, om mat och bayerskt öl, om nyvaste modet på kläder, och är wanligen snart inne på sqwallrets stygga allmänning. Men äfwen sedan dessa läckra och fattliga ämnen en stund blifwit omtuggade, blir också detta tråkigt. — Dertill har wårt sällskapolif det ofantliga felet, att dit samlas för gången wanligen blott det ena könet; komma begge någongång i samqwäm, så skilja de stela umgängeå-mwas norna dem genast i twenne hopar, såsom fåren och gets terna på domedag, ty man tänker: går du till wenster, få går jag till höger; och der ha mi då de tvenne skarpt afföndrade lägren, klungan af de swartklädda herrarna och de wäggsfringfittande damerna! Qwinnan nemligen, som kanske har tillräckligt af reella famfunds-rättigbeter, är i afseende på sin uppfostran wanligen obarmhertigt tillbakasatt af dessa herrar, fom derföre ej må inbilla fig att de hafwa någon werklig bildning Då de inskränkt hennes tankar till köket och barnkammarn (hwilka miss serligen äro hennes hufwudsakliga werkningskretsar), få att hon fällan, utom något flaversblinfande och litet frans ffa, har någon bildning att tala om i de ämnen, fom funna förädla och höja hennes lifliga själ, hwilket dock få wäl kunde medhinnas jemte hushållobestyren och fom wore benne få wigtigt såsom familjens uppfostrarinna och fälls skapslifwets glädjesol. Detta allt gör att sällskapslifwet ofta är så utmärkt — tråkigt och hela samfundslifwet splittradt och försoffadt; ja, det är nu nästan så illa stäldt med umgänget, att det ej sällan anses för oanständigt att der tala om något tänkwärdt eller allwarsamt, utan blott om det alldagligaste. — Men tänk, om då någon skulle försöka att lifwa samqwämet med något af wåra gamla sällskapsnöjen? bewars, dertill är man nu alltför bildad! eller att föredraga ett af wåra skönaste skaldestycken, en godebit ur Fäderneslandets litteratur eller historia? Att funna fägnas af sadant tro wi åter, att wår societet är alltför litet bildad. Nej, nej; det onda, denna umgäns gets tomhet, afhjelpes ej alltid för tillfället ens af puns schen, den höglärda qwartetten eller dansen, ty äfwen dets ta sednare älskwärda nöje har ju ock blifwit smittadt af wår tids allmänna stelhet. Till sällskapets lifwande åters flår då ej annat än kortspelet! Att gubbar och mwördis ga matronor tumma kortlapparna må då wara, någons gång, men att de, fom stå i spetsen för samhållet och fom wäl borde ha mycket annat att tänka på och roa fig med, dermed förnöta 365 qwällar af året, är ömkeligt och mwis far en gruflig själens fattigdom; oh det är en fasa att fe ungdom, ja barn redan wara ifriga fortsfpelare. Men stundom är societeten werkligen få surmulen och torr, att äfwen den bäste gerna räddar sig till ett spelbord. Om det få är med sällskapslifwet — och det är werks ligen få rätt ofta —, är det då ej ömkligt, ja löjligt? ty man wet ganska wäl att inom alla samhälloklasser fins nas personer och förmågor, fom efterhand skulle funna höja umgängestonen och införa trefnad och glädje i fälls skapslifwet. Men dessa måste först också ega förmågan att inse detta onda och hafwa mod att försöka ändra det. Hwarifrån skall då sällskapslifwets föryngringskraft oms ma? Wäånten i detta fom i andra fall (här eler annors städes) alldeles ingen hjelp af dessa stortaliga liberala, dessa s. k. folfewänner, dessa ftarka andar, fom, hafs wande sitt Fädernedland blott bland ideal:dimmorna af en ofruktbar lärdom, förkasta alla enkla medel till menfes lighetens förädling, hwilka wilja uppfostra folken genom revolutionen, hwilka säga fig wara mycket warma för fam hälloförbättringen i — Amerika, Polen, Madagaskar, men som ej hafwa mycken wilja sör det samhälle de bo uti, och göra föga för det land fom födt dem eller för fas miljerna och samfundsutwecklingen derstädes, utan knyta näfwen byrsfäcfen och med fina små själsfränder grina i mjugg åt hwar och en, fom will något för fina meds